ÅU 20.08.2019 19:57

Busholmen nästa
av Claes Andersson
Omslag: Anders Carpelan
Förlaget, 2019
220 s.
BOKEN. Claes Anderssons ”Busholmen nästa” utkommer bara någon vecka efter författarens bortgång. Det kastar ett särskilt ljus över texten och läsningen. Romanen är en ny aspekt av berättelsen om Otto, som är ett alter ego, inte vidare maskerat alls, mest av allt tillkommet för att historien ska kunna skrivas i tredje person.
Andersson har berättat som sitt intresse för autofiktionen, Knausgård är ett av namnen han nämner (också i den här boken). Det är ett intresse som är både litterärt och motiverat av Anderssons första yrke, psykiaterns.
Autofiktion är inte bara historien om ens liv, det handlar inte minst om hur man berättar.
Anderssons text använder en helt annan teknik än Knausgård som låter sin text expandera och hämtar sin auktoritet i volymen. Då blir det nästan omöjligt att läsa utan att någonstans hitta överensstämmelser med den egna belägenheten.
Anderssons metod är mycket mer snabbfotad, och han använder litteraturens mest välbeprövade väg: att lokalisera sin berättelse i en annan gestalt och få till en frigörande distans. Låt vara att steget till lokalen ”Otto” är väldigt kort.
Ottoböckerna är individuella helheter och fortsättning på varandra bara i den meningen att de skiftar adress, som från ”Stilla dagar i Mejlans” (2016) till ”Busholmen nästa”. Ett perspektivskifte uppstår i flytten, en ny variation blir till.
I regel börjar kapitlen med ett påstående, en fundering eller ett minne som knådas och utbyggs i associationer med fler påståenden, funderingar och minnen.
Stilen är tydlig och ledig, ett knapphändigt preteritum, framskrivet med en ständig glimt i ögat. Den glimten är en rar och värdefull självironi, en som inte hela tiden säger att Jag är ett särfall (titta nu på det!) utan infogar jaget bland de andra (för det finns inget annat, och är det inte hejdlöst komiskt ibland, sorgligt också, för den delen!).
Berättelsens Otto har drabbats av anomi, en term som brukar peka på en samhällelig normlöshet eller regellöshet, men som också kan vara ett tillstånd som bärs av individen.
Desorientering är ordet som Otto använder. Eller: ett existentiellt bristtillstånd. Och gestaltat i en bild: ”Ordet börjar surra som en instängd geting på fönstret i sommarstugan”.
Att bli gammal kan också vara en sorts anomi – kroppen överges av det tillstånd av tillförlitlighet och regelbundenhet som man kanske varit bortskämd med. Har ingen sjukdom redan drabbat en kommer det antagligen snart att ske. Världen förändras i en hiskelig takt omkring en, barnbarn blir stora och kan hyra ens arbetsrum eller beskåda hur fumligt man hanterar sin iPad.
Jag läser och tänker att det här generella bristtillståndet ju kan behandlas med jazz, en musikform som har principer, men allra mest frihet, en genre som Andersson känner väl. Den kan improvisera fram nya vägar där den vill, lösningar tycks alltid finnas. Och glädje. Helt annan approach har Wagner, som glimtar fram i det snabba mötet med sambon som nyss avnjutit ”Parsifal”. Wagnermusiken tenderar att översvämma en i stället, man kan vilja det också.
Stoffet i ”Busholmen nästa” är som i de tidigare Ottoböckerna hela livet, kärleken, sjukdomen, döden, Finland i dag, flyktingpolitiken, Väyrynen-syndromet. De dagliga rutinerna, minnen från arbetsliv och riksdag och hur det var att vara barn under kriget. Jazzgig. Spårvagnar och spelautomater.
Liksom i den tidigare boken finns här en infogad berättelse om vänskap. Nu handlar det om en lång och viktig vänskap som blivit bruten, något som bidrar till desorienteringen. Det här vänmordet (Otto använder det ordet, det är han som blivit dumpad) introduceras i kapitel tre.
Där det får initiera ett pärlband reflektioner om apati, självömkan, intervention, terapi, skrivande: ”Av erfarenhet vet han att regelbundet och målinriktat skrivande fungerar som den bästa terapin mot missmod och anomi.”
Och precis som i den tidigare romanen står vänskap och allvarlig sjukdom i kompositionen i dramatisk förbindelse och kontrast till varandra. Otto råkar ut för en akut lunginflammation, ramlar bokstavligen in på sjukhuset och blir omhändertagen. Bland dem som strömmar till under besökstiden är den gamla vännen, tråden kan tas upp igen. Boken sätter punkt i en återupptagen vänskap.
En särskild sorts evig tillgivenhet skissas i minnen av patientmöten på de riktigt tunga psykiatriska vårdavdelningarna. Den har en egen förutsättning: ”… här var all förställning omöjlig liksom all tillgjordhet och allt snobberi.” När Otto (som var Andersson) gjorde sin rond på avdelningen klockan nio på morgonen var det som om klockan hade stannat. När han var klar var klockan fortfarande nio.
Ett sådant magiskt tidsstopp sker bara i ömsesidigheten, när man får ett gensvar. Sådana ögonblick kan också finnas i litteraturen och i musiken, det vet vi. Och i människor som försvinner men som ändå blir kvar.
 

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln