Civaren som lärde sig svenska
Joona Rytkönen. Savolaxaren som står på den svenska teaterscenen. Foto: Maria Thölix
Orden strömmar ur Joona Rytkönen då vi träffas på hans arbetsplats Åbo svenska teater.
Att han jobbar på svenska är ingen självklarhet. Tvärtom.
Efter tre obligatoriska kurser i gymnasiet gick hans åsikt inte att rubba: Aldrig mera svenska.
Efter att med stor möda och mycket besvär ha klarat den obligatoriska svenskakursen vid högskolan var han om än mer övertygad: Aldrig mera svenska.
Men efter att hela sitt liv levt med inställningen att man aldrig behöver lära sig svenska, hände plötsligt något.
Exakt vad kan han inte sätta fingret på.
– Ibland måste man bara göra saker man inte behärskar.
När Rytkönen gick på sjuan ville han bli författare. För att få chansen att skriva manus deltog han i skolans dramaklubb. Men där växlade intresset och han hittade sin plats på scenen.
Efter konstgymnasiet skiftade intresset en aning igen och han sökte in till danslinjen i Åbo, varifrån han utexaminerades som danslärare i våras.
Redan under praktiken kontaktade han ÅST, men teatern hade ingen plats att erbjuda med kort varsel. Däremot välkomnades han varmt tillbaka hösten 2017.
Varför inte, tänkte Rytkönen som hade sin civiltjänstgöring kvar.
I augusti började Joona Rytkönen på teatern. Han medverkar i både ”Piaf” och ”Hjort”.
Flera lördagar under den gångna hösten har båda föreställningarna stått på repertoaren under en och samma dag.
– Det har varit lite tufft. Efter matinéföreställningen har jag satt på bastun och badat ut den första rollfiguren och förberett mig inför nästa föreställning.
I ”Piaf” har Rytkönen fyra repliker – tre på engelska och två på tyska. Det är inte hans språkkunskaper som begränsar antalet repliker, utan hans roll som döden. En ofta närvarande gestalt som ofta vandrar vid huvudpersonens sida.
– Det är en mycket fysisk och intensiv dansroll som dansteater Eris Lassi Sairela och Eeva Soini har gjort koreografin till.
Döden har en mask som täcker hela ansiktet. Därför är det dansen som ger extra mycket utlopp för känslorna.
– Det är en utmanande och intressant roll.
Den här civiltjänstgöraren har trivts utmärkt på teaterscenen den här hösten. Men att få en fast anställning inom branschen är svårt, vet han.
– Som tur är finns det mycket jag vill göra och jag hoppas att jag har många dörrar öppna.
Till exempel skulle han gärna syssla med koreografi. Innan ÅST höll han danstimmar i skolor och under studietiden också på daghem ett par gången i veckan.
– Att lära barn ligger mig riktigt nära hjärtat. Man ser hur de brinner av iver och hur de rycks med och låter fantasin flöda.
Dansen lär barnen balans och koordination, men också andra viktiga grunder, säger Rytkönen.
– De lär sig fungera i grupp och ta hänsyn till varandra. Samtidigt bekantar barnen sig med sin kropp och lär sig lyssna till den.
Logen. ”Joona Rytkönen” står det på spegeln. Men minnet av Lasse Fagerström lever kvar.
Teaterkollegerna har gjort ett enormt arbete att stötta Rytkönen med svenskan, upplever han.
– Att tala är egentligen inte så svårt, men jag har inget ordförråd. Här har alla har uppmuntrat mig så mycket.
Joona Rytkönen delar loge med Bror Österlund, Jerry Wahlforss och Peter Ahlqvist. Han sitter på den plats som tillhörde Lasse Fagerström.
Han känner stor tacksamhet för månaderna på ÅST och chansen att få se hur allting fungerar bakom kulisserna.
– Det är ett härligt hus och det råder en fantastisk stämning vilket också märks utåt till publiken. Jag är en lyckligt lottad man.
”Piaf – jag ångrar ingenting” fortsätter visas hela våren till den 14 april. Också ”Hjort” ges några gånger på våren.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.