Cha-cha-grönt och politik
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mössöron och Eurovisionsfinaler – det betyder att våren på riktigt är här.
I år är den extra grön, cha-cha-grön. Jag gillar grönt men har sagt att jag vuxit ifrån visbevakningen.
En äldre kropp, som min, orkar inte med så mycket snacks och dryck det krävs för att ta sig igenom den, har jag sagt.
Och ändå har man övergett den låååångsamma poängredovisningen som den såg ut på 1900-talet.
Den kunde för all del vara kul den också, för den som hade lite whiskey kvar i glaset – en passande dryck när Johnny Logan ändå vann.
Men under tiden för de låååångsamma poängredovisningarna var länderna som deltog färre.
Semifinaler var inget man fantiserade om, och att Finland kunde vinna tävlingen, det hade varit en skam.
När det sedan hände hade jag redan slutat hänga med. Själva showen, som nu är det allra viktigaste, kan också vara rätt mastigt att ta in för en som redan som barn tyckte att barnprogrammen var för bullriga (och aldrig upphört att tycka så).
Men vad jag gillar är den utmanande och hämningslösa kitschen, som inte kom på fråga när Johnny Logan började vinna, men som nu är en viktig bit av outputen, och som också blivit en listig väg upp på scenen för olika slags minoriteter.
För några år sen (2019) utkom en samling akademiska artiklar under titeln ”Eurovisions: Identity and the International Politics of the Eurovision Song Contest since 1956”.
Jag får ledtråden till den i en intervju (i Svenska Yle) med en av bidragsgivarna, Zoë Jay, som kommer från Australien (som deltar i Eurovisionen!) och som kommer att inleda en egen forskning om spektaklet i höst. Zoë Jay bor i Finland, det hurrar intervjun särskilt för.
Man gissar att de allra flesta flaggorna man viftar med är blågula – på ukrainskt vis.
I den redan befintliga boken är vinklingen på vår världsdel sådan här:”‘Europe’ is imagined at Eurovision as a composite of state and nation bound together by a common past of conflict overcome, by performances that are shaped by its past and contemporary politics”.
Det låter nästan som konferenciern för festivalen som man kan förstå också otextat (fast hen hade satt punkt före ”contemporary politics”).
Boken handlar förstås om tiden före Rysslands anfallskrig mot Ukraina. I år är Ukraina värdland, fast i schlagerexil i Liverpool. Men man gissar redan att de allra flesta flaggorna man viftar med är blågula – på ukrainskt vis.
Annars har flaggviftandet varit något jag inte riktigt förlikat mig med i Eurovision Song Contest, men jag kanske får revidera min tanke om det.
En ny sorts flaggviftande, utan nationalistiska undertoner, finns det en möjlighet för det?
Jag har också börjat snoka i sångtexterna, som sällan eller aldrig kommenteras i de rankningar som nu dråsar in på olika plattformar.
Det är spännande men mäkta tidskrävande, och mycket da-di-da-di-da, refräng på refräng.
En skummande spaning i årets skörd visar på en del standardmaterial kring hjärta och ganska mycket smärta (Danmark, Cypern). Men där finns också klara anspelningar på dagens prekära Europasituation.
Jag vill inte vara en soldat, sägs klart ifrån i det schweiziska bidraget.
Nån har litterär anspelning. Vem f-n är Edgar? frågar sig det Österrikiska bidraget, det handlar om Edgar Allan Poe. Efternamnet bufflas runt i refrängen, stackars Poe!
Och Ukrainas låt? Den nämner ett ”hjärta av stål”, något som syftar på Mariupol (som varit ett hjärta i stålindustrin).
En hel del låtar handlar också om att dansa, dansa, inte minst Finlands. Men vårt grannland Estlands låt talar explicit om hopp om att bygga broar: ”There is always time / To get back on track / Tearing down the walls… ”
Jag ska nog hålla ett öga på hur det går för den.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.