Cancersjuke Anders Sandblom isolerades på ÅUCS under coronan


Anders Sandblom är hemma i Kimito igen, efter otaliga perioder på ÅUCS det senaste året. Foto: Emilia Örnmark
I dag har Anders Sandblom i Kimito en annan syn på livet än för ett år sedan.
Han är nöjd med det han har, uppskattar att ha sin stöttande familj nära, och känner till exempel inget behov av att köpa sig nya fina grejer.
Sandblom har ett tungt år bakom sig. En stor del av året har han varit inlagd på ÅUCS på grund av sin sjukdom akut leukemi och de följder den orsakat.

Anders Sandblom har större delen av året varit intagen på ÅUCS. Foto: privat
Den här sjukdomen kan man behandla till exempel genom stamcellstransplantation, något som Sandblom genomgått.
Lämnas denna sjukdom obehandlad dör man inom två månader till ett år, fick Sandblom veta.
Från diagnosen MDS till akut leukemi
Allting började i fjol somras: redan i början av maj kom de första symptomen.
Sandblom kände sig sjuk, kontaktade vården och fick då diagnosen MDS (samlingsnamn för sjukdomar där blodbildningen inte fungerar som normalt, och som drabbar främst personer över 70 år).
Det var då det visade sig att medicinerna inte fungerade och Sandblom istället blev allt sjukare som han fick diagnosen akut leukemi , en form av blodcancer.
— Jag tänkte att jaha, då var det färdigt med mig då, säger Sandblom, som genast tänkte på en kompis som dog i leukemi som 30-åring.
I slutet av maj togs Sandblom in på ÅUCS första gången och fick stanna där så gott som hela sommaren.
— Jag var hemma någon vecka emellan, men jag blev bara värre och värre. Lunginflammation fick jag också.
Stamcellstransplantationen var en vändpunkt
Hopp föddes då det blev tal om stamcellstransplantation, och man började se sig om efter en donator.
Det visade sig så lyckligt att Sandbloms pappa lämpade sig för det, och transplantationen gjordes i oktober. Den följdes av en sjukhusvistelse på sex veckor.

Anders Sandblom hade tur då hans pappa Dick Sandblom lämpade sig som donator. Foto: privat
Risken för att den egna kroppen skulle jobba emot de nya cellerna fanns, vilket blev fallet för Sandblom. Det resulterade i fler perioder av sjukhusvistelse.
Förutom RS-virus och lunginflammation drabbades han av en allvarlig inflammation i hela tjocktarmen strax efter årsskiftet, vilket ställde till det.
Vid den tidpunkten låg Sandblom på ÅUCS i tre och en halv månad, i väntan på att blodvärdena skulle bli okej.

Stamcellstransplantation. Foto: privat
Coronan kom med besöksförbud
Det som om möjligt förvärrade situationen ytterligare var coronan.
— Det var en jobbig tid. Det var besöksförbud på avdelningen, det var ensamt. Jag fick inte träffa barnen, inte min fru, ingen alls. Hälften av tiden var jag dessutom isolerad i samma rum. Jag väntade bara på att få åka hem. Jag tror det till och med hade varit bättre att sitta i fängelse.
Sandblom tog sig genom denna tid med hjälp av dagliga telefon- och videosamtal till sina närmaste.
— Utan min stödtrupp hade det nog inte blivit något, säger Sandblom och nämner förutom fru och hennes barn också sina föräldrar, sin mormor och sin bror.
Som något positivt ser Sandblom att han under denna tid återfått en nära kontakt med sin morbror.
— Han besökte mig ofta på sjukhuset. Bara den här coronan är över ska vi fara och fiska, säger Sandblom.
Skulle velat vara hemma och hjälpa till
Något som samtidigt gjorde Sandblom panikslagen var situationen som rådde hemma, eftersom han inte kunde hjälpa till hur gärna han än önskat.
— Skolorna stängde, och min fru Nina skötte både sitt arbete i Almahemmet, barnen och deras distansskola, säger Sandblom.
För Jonas, 10 år, och för Jasmin, 7 år, var distansundervisning från finskspråkiga Kemiönsaaren Keskuskoulu aktuell.
Sandblom är tacksam för att de äldre pojkarna Joni 21 år, Juha 19 år och Jere 17 år, är duktiga med att ställa upp och hjälpa till hemma.
Också föräldrarna, som bor kvar i Pargas varifrån Sandblom är hemma, hjälpte till så mycket de kunde.

Anders Sanblom med frun Nina Sandblom. Foto: privat
Var du rädd under den här tiden?
— Jo. Jag funderade nog mycket på hur det ska gå och stressade över det. Varje gång jag nu efteråt ska på kontroll, med två veckors mellanrum, stressar jag för om blodvärdena ska vara dåliga.
— Stressen släpper först då jag har resultatet i handen och sköterskan säger att det är okej.
En omställning att vara hemma
Till påsk fick Sandblom komma hem. Väl hemma igen är det en omställning för Sandblom att vänja sig av med att vara isolerad, till exempel att vistas bland människor, vänja sig vid alla ljud och den egna sängen.
Om vården vid ÅUCS har Sandblom bara gott att säga.
Han kände sig trygg där och uppskattar att personalen försökte ge sig tid att prata en stund.
— Men jag blev riktigt trött på sjukhusmaten, då jag ätit den så länge. Jag kunde inte äta den mera, och då skötte sjuksköterskorna om att vid huvudingången hämta den mat mina föräldrar fixat.

Långa perioder av sjukhusmat blev för mycket för Anders Sandblom. Därför ställde hans föräldrar upp med mattransport. Foto: privat
Två år tills Sandblom är återställd
En lång rehabiliteringsperiod väntar nu för Sandblom. Enligt läkarna kommer det att ta två år efter stamcellstransplantationen tills han är återställd igen och kan leva ett normalt liv.
Starka mediciner och sängvila har gjort att musklerna inte finns kvar.
Nu säger läkarna att det ser bra ut för Sandblom, också tarmen har blivit bättre. Senaste ryggmärgsprov visar på att inga elakartade celler finns kvar.
— Men det kan alltid komma andra symptom, förbereder sig Sandblom på.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.