Byggnadsställningen lyser alltid igenom
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En vän till mig som bor i Sverige sammanstrålade med oss för ett litet projekt som mer inkluderade samvaro än något professionellt. Vi firade minnet av ett samarbete, ville helt enkelt träffas.
Det hände i Helsingfors och platsen där vi möttes var Sanomahuset. Mycket hade förändrats sedan min Sverigevän senast varit där, och mycket var i förändring.
Hen tittade upp på Sanomahuset och frågade: Och när ska det bli färdigt? Det har ju varit klart i flera år, sa jag, men förstod vad min vän reagerade på.
Man kan tycka att de glömt att ta bort byggnadsställningarna. Men det var just den looken som gjorde att bidraget vann arkitekttävlingen.
Det kan vara en fin tanke att landets mest storskaliga publicistverksamhet fick ett huvudkontor som bar föreställningen om ett arbete som aldrig blir färdigt. Men den inställningen ska vara övergripande och inte gälla de konkreta alstren.
Det är i alla fall väsentligt att läsaren kan urskilja vilken fråga som behandlas. Och att den förs till ett slut inom de ramar förutsättningen för dagen ger, med exempel på hur det hela påverkar människors liv. Det har varit journalistikens arbete.
Ibland har exemplen kommit först och själva frågan har grävts fram och exponerats i ljuset.
Men att ge nånting ett ansikte, heroiskt av journalisten och av den som stigit fram (för att påminna om en orättvisa eller en minoritets sits eller annat med hög angelägenhetsgrad), kan också degraderas till genväg.
Man ställer en fråga till en person som kommer på bild och så räcker det med det. Mannen på gatan, kallas det. Den helvetiska hettan i en Sydeuropeisk stad, hur klarar just du den? Är det varmt?
”Just du”, det bör vara nån med anknytning till Finland, annars orkar ”just jag” inte engagera mig. Det har nån på redaktionen funderat ut.
Men hettan är inget individuellt problem utan något som ställer städer och länder och kontinenter på hårda prov.
Hur bra individer klarar det beror på vilken tillgång de har till lättnad och skydd, sånt är inte jämnt fördelat. Den ojämna fördelningen borde vara en tydlig del av frågan.
Human interest har blivit slapp teknik, ansiktet är den skrangliga byggställningen. Och ansiktet kan också vara journalistens eget.
Det finns en egen genre där kameran följer journalisten hack i häl när hen forskar i sitt uppslag. Det ska vara något starkt, något med droger, våld, övergrepp, kanske alltihop.
När kameran i hälarna gett upp för dagen reflekterar journalisten ”i avskildhet” framför sin skärm, sitter ledigt med ett knä mot hakan, vi får kanske se en tår. Tåren kan vara autentisk, men stjäl väl mycket av uppmärksamheten.
Journalisten i den här genren är med fördel en ung kvinna som ser bra ut. Jag hyser viss medkänsla med dem, de verkar smarta och ambitiösa, men instängda i ett format.
Men kanske trivs de bra. Jag tänker på den här sortens gråtjournalistik som en arvtagare till skillingtrycket, som hade lite av varje, känsla och sensmoral och något som i all sin gruvlighet var lite underhållande. Det läcker osorterade känslor.
Detta är förstås en orättvis betraktelse för det finns ju en rapportering som görs av journalister som är välorienterade och kritiska och utan personlig fåfänga. Och om de har svårt att hålla tårarna tillbaka är det alltid i direktsändning.
Nu är det högsommar och sommarpratarna uppmanar oss att stänga av kanalerna och bara ligga i hängmattan, fiska abborrar eller beskåda myror, inte tänka på något alls.
Hängmatta, abborre eller myra är bra, men att lyssna på och läsa dem som håller koll på yttervärlden för vår räkning skippar jag inte. Dagen de är färdiga med det vill jag inte föreställa mig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.