Bygglagar à la medeltiden
Magnus Eriksson var kung av Sverige (och Finland) under åren 1319-1364. Under den här tiden, kring 1350-talet, fick landet de första riksomfattande lagsamlingarna. Magnus Eriksson utfärdade ett stort antal lagar, som bland annat avskaffade träldomen, försökte hejda våldgästningen och avgränsa kungens domsrätt. Sveriges första landslag Magnus Erikssons landslag är från ca 1351. Parallellt med en landslagen gällde en separat stadslag för städer som hade stadsprivilegier.
Nu, nästan 700 år senare, kan man fråga sig om det igen skulle vara motiverat att i vissa fall ha skild lagstiftning för stad och landsbygd? Det här gäller i synnerhet lagstiftningen som styr markanvändningen, planläggningen och byggandet. Varför är frågeställningen med stad och landsbygd väsentlig? En befogad fråga är om det är motiverat och ens vettigt att samma lagstiftning och samma paragrafer gäller om du väljer att bygga eller renovera ett hus i centrum av Åbo eller i Näsby i Houtskär? Det här är kanske lite att förenkla en mycket komplex lagstiftning som går under namnet Finlands byggbestämmelsesamling, där markanvändnings- och bygglagen utgör ryggraden.
Miljöministeriet håller i taktpinnen då det gäller lagstiftningen kring markanvändningen, byggandet och boendet. Ibland ter det sig som om ministeriets tjänstemän väl känner till behoven inom Ring III, men landsbygden och skärgården kanske är bekanta endast via gästhamnarna i Kasnäs eller Nagu. Det som också skiljer stad och landsbygd i dag är att på landsbygden är trycket inom planläggning och byggandet på fritidsbyggandet, medan utmaningarna är helt andra i växande städer. Trots det måste det även i framtiden vara möjligt, om det finns behov och efterfrågan, att bygga större helheter för service eller industri också på landsbygden och i skärgården.
Kommunernas planläggning och byggnadsinspektion styr byggandet i praktiken, i många fall dock med NTM-centralen flåsande i nacken. Kommunernas sits är inte enkel, speciellt inte när kombinationen myndighetsutövning och lokalpolitik i nämnderna ibland skapar nästan omöjliga ekvationer. Byggnadsinspektion är myndighetsutövning, där lagar ska tolkas och tillämpas i vardagen och där alla ska behandlas lika. Det att lokalpolitiska ambitioner via nämndbehandling kommer med i myndighetsutövningen är långt ifrån problemfritt.
Statens universalmedicin de senaste decennierna har varit att skapa större enheter. Frågan som kan ställas lyder således borde även byggnadstillsynen överföras till de nya landskapen? Det här betyder inte att vi får vettigare lagar, men får vi i så fall en enhetligare tolkning och tillämpning av lagarna, samtidigt som risken finns att lokalkännedomen försämras. Nu har vi 311 kommuner som försöker tolka samma lagar, så bra som möjligt, men ändå lite olika. NTM-centralen ska handleda kommunerna och har fortsättningsvis i vissa fall besvärsrätt. Kopplar vi ännu in landskapsförbunden som handhar landskapsplaneringen, så blir de flesta senast nu förvirrade. Skulle det då inte vara klokare att skapa större helheter för planläggning och byggnadstillsyn, i stället för att ha många kockar som rör om i samma byråkratsoppa?
Kommunernas viktigaste styrinstrument inom byggandet är den kommunala byggnadsordningen. Byggnadsordningen är lagstadgad och de finns modeller för hur den ska se ut. Trots detta har vi 311 olika versioner av byggnadsordning i vårt land. Är det jämlik behandling av befolkningen, om det på ena sidan av en vik gäller andra bestämmelser än på den motsatta sidan? Byggnadsordningen tillämpas på oplanerade områden, medan på områden där det finns planer, detaljplan eller generalplan så går planen i första hand. Vi har grovt sagt delat in landet i oplanerade markområden och planerade markområde. Vill man t.ex. bli fast bosatt i fritidsbostaden, så har det betydelse om området är oplanerat eller om området har en gällande plan.
I sista hand är det ändå riksdagen och miljöministeriet som sitter på lösningarna. Kommunerna ska tolka och följa lagstiftningen. Nuvarande regering har kommit en liten bit på vägen, då strävan att minska på byråkratin utmynnade i en lagändring som trädde i kraft 1.5.2017. Nu kan kommunerna bl.a. med stöd av byggnadsordningen på oplanerat område lättare ändra byggnader från fritidsboende till fast boende. Finns byggnaden på planerat område kräver det ännu undantagslov, där kraven är stränga. Då vi dessutom i vårt land har en tsartida tradition att tolka lagar strikt, gör det inte saken lättare. Tolkningen i dag är ungefär den att får en undantag, så ska alla få det, därför är det säkrast att ingen får.
Vi kommer sannolikt aldrig att få en perfekt paragrafsamling som löser alla frågor som berör byggandet, men ett betydligt bättre och tydligare regelverk för byggandet kan vi skapa, även i byråkraternas eldorado – Finland.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.