Freja Rudels 06.11.2021 10:00

Feel good-faktorn och -farten är hög hos författaren Maria Grundvall. Ifjol debuterade hon med romanen ”Sommardrömmen”, som hon vann Schildts & Söderströms debutanttävling med.

Nu är hon tillbaka med ”Enhörningen”, en godmodigt underhållande korsning av mogen chick lit, arbetsplatssatir och romantisk komedi som utspelar sig i Helsingfors och London.

Huvudpersonen Olivia jobbar på kulturavdelningen vid Helsingfors stad. Hon är 39 år och singel – en förståndig grå mus som firar sina veckoslut i Ikea-soffan och sina semestrar hemma hos mamma och pappa. Vid anblicken av 40-strecket vaknar hon till plågsam medvetenhet om att hennes liv borde rymma mer än så.

Kollegan och bästa vännen Karolina är Olivias motsats. Hon har barn, man och arvegods. Hon säger vad hon tycker i tid och otid, flyr familjen så fort tillfälle ges, flirtar obehindrat med alla män utom maken och har en massa goda levnadsråd till Olivia.

På jobbet har de sällskap av en vek chef, ett gäng baktalande gnällspikar och några neutrala iakttagare. Dynamiken är av en inflammerad sort. Dysfunktionerna är sega och chefens lösningsmodeller valhänta eller katastrofala.

En new age-inspirerad ayurveda-workshop hör till den senare sorten. Efter att hälften av gänget på grund av reumatism, skepsis eller bitterhet vägrat sätta sig i lotusställning på golvet ska de ”hitta sitt rotchakra (mellan könsorganen och anus), känna av sina energifält och måla dem med vattenfärger på ett papper”. Föga förvånande uteblir den helande effekten.

Förutom komiska poänger gör Grundvall en hel del klockrena iakttagelser på temat gruppdynamik, där alla som någonsin vistats på en arbetsplats med fler än en person kan känna igen sig.

Vid sidan om gråheten när Olivia ett brinnande intresse för kändisar. En ensam och krasslig julhelg får hon upp ögonen för den brittiske skådespelaren Will Harris. Intresset för hunken övergår snart i besatthet och romanens mesta intrigtråd är spunnen.

Parallellt med Olivias gråa vardag i Helsingfors får läsaren följa Wills vardag i London. Också den är ganska grå, skådespelaryrket och hunk-statusen till trots.

Berömmelsen har sina avigsidor och fall tenderar att följa på uppgång. Trots en räcka mer och mindre sympatiska flickvänner tycks Will dessutom vara lika dömd till singellivet som Olivia.

Grundvall vandrar i väl upptrampade spår. Olivia är visserligen äldre och betydligt mer balanserad än chick lit-ikonen Bridget Jones, men ändå nära besläktad i sin andefattiga singeltillvaro och sin förmåga att förlora sig i fantasier om män.

Fixeringen som övergår i besatthet delar hon med huvudpersonen i Josefin Soncks fjolårsdebut ”Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren”.

Gemensamt med Soncks roman har Grundvalls bok också en osedvanligt lyckad humor. Men där Soncks rolighet är skruvad och bitsk, anpassad till den glassiga Stockholmska medievärld hon skildrar och dissekerar, firar Grundvalls humor sina triumfer i vanligheten.

Kulturbyråkraterna i ”Enhörningen” är medelålders och medelklass, torra och uppgivna, och Grundvall lockar oss att skratta både med och åt hela skocken.

Just i gestaltningen av arbetsplatsen och i skildringen av dynamiken mellan väninnorna Olivia och Karolina är Grundvall som allra bäst. Men hon ska ha en eloge för att hon vågar satsa större än så.

Om en Magnus Londén eller en Michael Crawford – två författare som gått in för att underhålla i år – försöker locka till skratt med idel finlandssvenska ingredienser, så tar sig Grundvalls komik ända till London och ner på djupet av kändisskapets avigsidor.

Riktigt lika roligt som med Olivia blir det aldrig i sällskap av Will och snubbeltrådarna i hans privata och professionella liv. Alltjämt är det underhållande och Will växer till en både sympatisk och förhållandevis mångskiktad karaktär.

Ändå består persongalleriet genreriktigt främst av typer, och bekanta sådana: Singelkvinnan som passerat bäst före datum, mamman som förgås av familjelivet, ungkarlen som är blind för kvinnors signaler, missriktat välmenande familjemedlemmar ur den äldre generationen och så vidare.

Förvecklingarna, schismerna och poängerna är följaktligen förhållandevis förutsägbara. Men ganska bra lyckas ändå Grundvall parera de mest uppenbara fallgroparna som ohjälpligen infinner sig.

Hon är medveten om att hon laborerar med klichéer, och hon har ett vaket öga för udda detaljer som skruvar till de bekanta mönstren. Inte till oigenkännlighet – det vore kontraproduktivt – men till något man kan fördra och låta sig roas av.

Rätt långt lyckas Grundvall också upprätthålla ett visst mått av spänning. Ska huvudpersonernas vägar korsas? Hur långt är Olivia beredd att gå i sin besatthet?

Ska vi landa i en askungesaga där prinsens blick gör prinsessa av kultursektorns informatör? Eller finns det en annan väg ur historien? Förutom den som leder tillbaka till soffan i ruta ett?

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln