Ann-Christine Snickars 02.10.2019 19:58

Juha Itkonen och Kjell Westö brevväxlar med varandra från september 2017 till mars 2019, avhandlar skrivandets mödor och glädjeämnen, familjetilldragelser och världshändelser. Efter hand uppstår vänskap. Foto Johanna Bruun/Förlaget

7+7. Brev i en orolig tid
av Juha Itkonen och Kjell Westö
Itkonens brev översatta av Fredrik Lång
Omslag och grafisk form: Johanna Bruun
Förlaget, 2019
301 s.

Juha Itkonen och Kjell Westö hör till landets mest kända författare. Westö har en stor och trogen läsekrets på finska och svenska. Av Itkonen finns en roman på svenska, men läsare av Hbl minns också läsvärda kolumner av hans penna.
När Förlaget tingade dem att starta en brevväxling hösten 2017 tänkte man säkert på att de tillhör olika författargenerationer, Westö är född 1961 och Itkonen 1975. Åldersskillnaden är för all del inte avgrundsdjup.
Men tänker man på när den tekniska utvecklingen (som haft inverkan på alla skrivande yrkeskategorier) tog fart, kan man ana att deras respektive infallsvinkel är olika.
Den aspekten (förutom aktiviteten på sociala medier) dryftas just inte i ”7+7. Brev från en orolig tid”, som innehåller sammantaget fjorton långa essäliknande brev, skrivna i avskildhet men hela tiden avsedda att läsas av andra, av publiken.
Det finns en komposition. Skribenterna har träffats en gång tidigare, året var 1997 då Itkonen intervjuade Westö för en studenttidning. Bägge har vissa minnen av det. I det avslutande brevet har Itkonen lånat ut det gamla exemplaret på Nationalbiblioteket, får på köpet några av minnesbilderna korrigerade. Texten var ganska sakligt hållen, inte så juvenilt ambitiös som han fruktat.
Det sista kapitlet (av Itkonen) är också en hyllning till det välfungerande samhälle som Finland kan vara: lekparker kan erbjuda gratis mål mat, bibliotek finns det gott om, och de tillhandahåller material kostnadsfritt till alla. Landet är ett under av väloljad organisation.
Att gå in i en brevväxling som ska offentliggöras är ganska krävande. Vad ska man prata om, och hur? Båda författarna skriver romaner, är vana vid associativ mångordighet. Breven är ett samtal som förs långsamt, med fördröjning och med reflektion.
Efter hand närmar de sig varandra, börjar tala om personligare ting: om oron för sjuka föräldrar, om att ta hand om barn, om vilan på sommarstället.
Westö och Itkonen har rätt mycket gemensamt, bland annat det att de är mer dryftande i sin framställning än provocerande och uttalat kaxiga. Riktigt höga känslotoppar finns inte ofta i texten, fastän underströmmarna ibland talar om motsatsen. Men hela stoffet är emotionellt.
Båda har stora litterära framgångar att luta sig mot, Westö har kritikerframgångar och bästsäljare i Finland och utomlands. Itkonen slog igenom med eftertryck redan med sin första roman.
Men bägge har också fått känna på framgångsrekylen i det litterära rummet. Den kan vara hård och skoningslös. Båda har erfarenhet av kritiker av den uråldriga skolan som gärna vill spotta in sig själva i den litterära hierarkin, av hur det är att bli måltavla eller redskap för outtalade syften.
Den här känsliga biten får ett utrymme i början. Och läsaren får en aning om hur det kan kännas att bli en projektionsyta för allehanda uppfattningar, som kända konstnärer ofta blir. En uppfattning är att de själva alltid är det de skriver om. Det finns en diskussion kring det, kring autofiktion och kring ”nostalgi”, som båda nån gång har sagts hemfalla åt.
Det är på sin plats att kommentera det. Men intressantare än diskussionen om autofiktion är glimtarna från det egna romanarbetet: Itkonens lust att hitta romankaraktärer som står långt ifrån hans eget sätt att vara, Westös vis att ge sig hän åt romanskrivandets magnetism, så att bara få saker i livet kan tävla med det i intensitet.
Ämnen för breven är också klimatkrisen, resandet, metoo. Till yrkesbilden för författare hör deltagande i festivaler, vistelser på författarresidens runtom i världen. Det betyder också flygresor. Man kan få nog av själva resandet, men hur ställer sig en hektiskt upptagen person till att ta flyget.
Författarna är uppriktiga: de tänker på det, men de flyger ju. Och de nuddar vid frågan hur världen kommer att te sig för barnen, tanken är för mörk för att behållas länge. Metoo river upp irritation: debatten generaliserar och exemplen är en osalig blandning av alltmöjligt mellan grymma övergrepp och olustiga incidenter.
Det är relevant att det väcker irritation. Det ska väcka irritation och obehag. Men förs diskussionen vidare genom att män vänder sig emot att prickas som vita, heterosexuella medelålders män, underförstått skyldiga? Går det att komma någon vart efter det? Det är jag som frågar det, och just den här boken behöver väl inte ge det definitiva svaret.
Men breven visar också hur de bägge representerar en gradvis förändrad mansroll. Ingen man som inte kan laga mat kan vänta sig ett bra förhållande, raljerar Westö.
Itkonen, fyrabarnsfar, talar liksom i förbigående om blöjbyte. I den finländska författarvärlden på 1900-talet fanns kategorierna ”manlig författare” och ”blöja” på helt olika kontinenter. Så omvälvande förändringar har skett.
”7+7” är inte riktig möjlig att recensera, för den handlar också om framväxandet av en riktig vänskap. Vägen dit går över ett växande förtroende. Det glimtar mest spontant fram i ömsesidiga musikhänvisningar, vuxna män som tycker om varandra utbyter sådana. Jag tycker om att avlyssna det.
Undertiteln ”Brev i en orolig tid” är adekvat. Alla samtalsämnen, fler än dem jag hunnit räkna upp, kan göra en orolig. Men att de tas upp på allvar kan göra en lugnare.
Ann-Christine Snickars

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln