Bråk om hur miljön ska skyddas stjäl energi av arbetet för miljöåtgärder
Undrar om inte den här självständighetsdagen kommer att kännas lite nedtonad jämförd med fjolårets 100-årsjubilem? Det blev ju en hel del tillställningar under hela året och sedan en final i form av en slottsbal som var lite extra.
Det är väl ok att inte alltid ”föra så mycket liv” om självständigheten. Det sade väl redan president Urho Kekkonen. Fast då i helt annat sammanhang, i en annan värld. Det känns ibland som om det gått 100 år enbart sedan den tiden.
Andra saker förändras inte stort från år till år. En sådan är alla festtal som hålls på både små och stora mottagningar just i dag. De flesta brukar innehålla samma, förutsägbara element.
Ett sådant är miljö, som också är temat för självständighetsdagens festmottagning på Presidentens slott: ” …vår gemensamma miljö återspeglas bland annat på gästlistan, musiken, trakteringen och dekorationerna. (…) Klimat- och miljöhandlingar högt prioriterade på gästlistan. (..) Särskild vikt har man lagt vid att bjuda in medborgare som utmärkt sig genom små eller stora klimat- och miljöhandlingar”, skriver presidentens kansli.
Ett annat element i festtal är samhällets ”tudelning”. Ibland kan denna tudelning handla om stad och landsbygd, andra gånger handlar det om rika och fattiga (de med arbete och de utan jobb), medan somliga vill peka på en tudelning mellan gamla och unga, oftast då det gäller värderingar.
Det finns ändå en nyare tudelning som kanske borde uppmärksammas mer – en tudelning som är kopplad till just miljöfrågor.
Miljö och tudelning i samhället?
Vad då?
Jo, det är när somliga allt oftare kräver snabba, drastiska åtgärder och andra anser att det inte är någon poäng att göra något alls eftersom ”de andra” (läs: kineserna) är så mycket värre.
I det senare fallet kan man gott citera Yles vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund, som vid det här laget är en betydande finlandssvensk opinionspåverkare i klimatfrågor. Rosenlund skrev såhär på Facebook:
”’Brasilien skövlar sina regnskogar och USA satsar på kol och olja. Så vad tjänar det till att vi här i lilla Finland tänker på klimatet?’
Låter lite som: ’Grannen slår alla sina fem barn. Så vad tjänar det till att vi låter bli att slå vår lilla Klas-Åke?’”
Att avsvära sig sitt personliga ansvar för miljön är inte hållbart. Å andra sidan är de som kan säga dylikt kanske själv riktigt miljövänliga: de sorterar, komposterar, köper ekoprodukter och minskar medvetet på sina miljöbelastning. De är bara så förbaskat frustrerade på att känna att de skuldbeläggs förhela världens bekymmer.
Det känns som om de två grupperna – de som vill ha allt bums och de som anser att det räcker – har blivit starkare och envisare.
Kanske det var lättare att kämpa för miljön förr? Många akuta frågor var enkla och konkreta: Minska utsläppen från industrin i vattendrag, förbjud vissa kemikalier, sluta dika våtmarker. Bara för att nämna några. Resultaten kunde också pekas ut.
Nu är allt så komplicerat, saker och ting hänger ihop på sätt som är svåra att greppa. Därtill har vi alla de som ljuger, exempelvis om hur plast som sorteras hos oss hamnar i Kina (den ”nyheten” tryckte ÅU inte).’
Utvecklingen, tudelningen, är oroväckande. Den leder till att det kan bli allt svårare att i framtiden åstadkomma några som helst vettiga reformer som förbättrar miljön. Utrymmet för diplomati och brobyggande är mindre. Där någonstans i mitten finns sedan en stor grupp som lockas till passivitet då de inte orkar med andras gräl. Allt detta paradoxalt nog i ett läge där alla säkert kan enas om att miljöskydd är bra, på något plan. Vart försvann optimismen om att vi nog fixar det här?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.