Bra barnteater blir man aldrig för gammal för
Gott och glatt. Egil Igelkott etablerar sig som barnteaterfigur i Teaterboulages ”kalabalik i komoposten”. William Stock är en oändligt charmig Egil och daggmaskarna Daggmar och Daggobert, Emilia Lindström och Jonatan Rönnholm råddar runt, men hjälper till där de kan. Foto: Guy Svahnström
Kalabalik i komposten
Manus: Skini Lindgård
Regi: Mecki Ruokolahti
Scenografi, dräkter: Minna Ihalainen
Musik och sångtext: Riddo Ridberg, Skini Lindgård m. fl.
Ljus- och ljuddesign: Sigurd Möller, Riddo Ridberg
I rollerna: William Stocks, Mira Prost, Emilia Lindström, Jonatan Rönnholm, Putte Ruokolahti
Teaterboulages premiär i PIUG 20.3.
Egil Igelkott har en historia som visfigur på 1980-talet då han fanns med i Skini Lindgårds låttexter som sen blev tonsatta och framförda av bandet Egils Maskin, där hon själv var med. I texterna fanns också några andra djur och dem kan man nu se på scenen i Teaterboulages barnpjäs ”Kalabalik i komposten”.
Den rekommenderas för åskådare från fyraårsåldern, men har ingen övre gräns, för alla kan njuta av det vänligt och humoristiskt kommunikativa i föreställningen. Rollbesättningen är också toppen. Så fort William Stocks igelkott krupit fram ur kompostens djup fattar man att ingen annan kunde ha rollen.
Han är pratsam och beställsam, men tycks inte få så mycket gjort. När han nu ska iväg på en resa till en kompis, där han ska övernatta, är det nästan oöverkomligt att packa. Han blir också avbruten av snigeln, som temperamentmässigt är hans motsats, sävlig och omständlig, språkpolis är hon också.
Snigeln är en riktigt läcker uppenbarelse. Minna Ihalainen som står för dräkterna (och hela scenografin) har gjort henne med fantasi och omsorg, med paljettben och spröda känselspröt och en robust men stilig svans som släp. Mira Prost är helt och hållet ett med rollen, med snigelspråket, det kroppsliga och det verbala.
Det står inte länge på förrän ett par daggmaskar sticker upp. De är Daggmar, Emilia Lindström, och Daggobert, Jonatan Rönnholm. De är råddiga och glömska, men hjärtliga och hjälpsamma, alltid på gott humör. Deras maskkostymer imponerar också, de är i många sektioner, inget slarv där.
Alla de här bor i komposten, runt om den finns många faror, gräsklippare, jordfräsar och inte minst bilarna på vägen, farligast för den som har lite större livsradie. När fräsen närmar sig blir det panik.
Då hjälper det inte att en katt som själv kan fräsa, anslutit sig. Putte Ruokolahti är den ganska melankoliska men självmedvetna katten Mischa, en fin perser som verkar bli vanskött hemma, men som hittar vänner i komposten.
Det handlar också pjäsen om – att vara vänner. Det gör ju en miljon barnpjäser, men den här kommer oss så finurligt nosande in på livet att man glömmer alla tidigare variationer. Man är bara i ögonblicket, som är öppet och kommunikativt, skojigt, inte helt ofarligt.
Regin är av Mecki Ruokolahti, som hanterat helheten med lätt hand, så att det finns plats för publiken att reagera (det gör den!), men personregin är utförd i minsta detalj, hon har ett proffsigt öga för den. Detta gör att skådepelarna ser ut att stortrivas i sina roller.
Barnteater ska vara så här, uttänkt i minsta vrå, alla bitar genomarbetade, den ska ha en fantasifullt utbyggd scenografi. Storyn ska också flyta lätt utan att skära fast i bromsande förklaringar. Alla de här kriterierna är fyllda i ”Kalabalik i komposten”.
Och Egil är just så mycket eller litet hjälplös att alla barn vill hjälpa till, förvarna om vem som gömmer sig bakom äppelskrotten, till exempel. Det ger en varm och spontan stämning som alla blir upplyfta av, och som i just den här formen inte kan hittas någon annanstans än i barnteater.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.