BOKEN: Börjar litteraturen med texten eller författaren? — poetik i dag betyder positionering
Autor Chap I. En box med sex häften där sex författare från fyra nordiska länder berättar om förutsättningarna för sitt skrivande.
Föreningen Autor står författarutbildningen i Göteborg, Litterär gestaltning, nära. Autor har också en skriftserie. Senaste utgivning är ”Autor Chap I”, sex häften där författare från fyra nordiska länder skriver om sin praktik.
Häftena som går på ungefär 20 sidor var, ges ut i en box. Det hakar på en trend med ”små böcker”, som till exempel förlaget Novellix arbetar i, eller det nygrundade finlandssvenska En liten bok.
Autor Chap I
essäer av Anne-Louise Bosmans, Ida Marie Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin, Sigbjørn Skåden
Omslag och grafisk form: Andjeas Ejiksson och Denise Hedström
Autor, 2018
Poetik, kallar Autor textgenren. Läran om diktkonsten brukar man översätta det med. Men i dag tycks ”poetik” i praktiken vara en diskussion som förskjutits från text till författare. Med poetik menar man närmast en positionering.
Två av skribenterna kommer från Danmark, bägge har Forfatterskolen i Köpenhamn i ryggen. Redan i rubriksättningen har de en kaxighet man kopplar samman med ung dansk litteratur. Ida Marie Hedes häfte innehåller en häftig dagboksliknande text där hennes barn tränger sig fram i förgrunden. Att ha små barn är att bli avbruten, att inte kunna välja sina prioriteringar.
Henrika Ringbom, Finland, känd som poet också i Sverige. Mottog Karl Vennberg-priset 2017.
Foto: Niklas Sandström
En författares belägenhet är att bli missförstådd, menar Hede. Hennes text är som en översvämning av motstridigheter, men den listar också hänvisningar till samtida och historiska skribenter. Mest sticker 1800-talsmatematikern Ada Lovelace ut. Det går att avläsa henne som ett exempel på att behålla sitt fokus, trots allt som oundvikligen drabbar en.
Det andra danska bidraget, Anne-Louise Bosmans essä, har en reellt materiell utgångspunkt, diskuterar förhållandet mellan lönearbete och skapande. Lika hårt knuten till vår tids skrivande är frågan om det privata som material. Jag ser det som att det egentligen handlar om det känsloinnehåll en text exponerar. Relevansen kan avgöras av hur den kontaktytan till omvärlden ser ut.
Burcu Sahin, Sverige, medlem av litteraturkollektivet Ce(n)sur, lärare på Biskops-Arnö.
Foto: Carla Orrego Veliz
Rikssvenska författare har inte längre nödvändigtvis namn på -kvist eller -son. Burcu Sahin klagar över det som hela tiden sker: att få sitt namn felstavat, att bli definierad utifrån härkomst. Hennes bidrag heter ”Älskade syskon” och är utformat som ett brev som ofta övergår i brandtal: ”Vi har inte valt våra namn och att skriva om migration och könsidentitet och sexualitet och rasism är inte nödvändigtvis ett politiskt ställningstagande, men det har blivit det i en litterär offentlighet som reducerar avvikande kroppar till politiska talespersoner.”
Burcu Sahin är en i ett litteraturkollektiv som vill motverka elit- och genitänkande. Den andra svenska representanten i boxen, Jila Mossaed, ingår också i ett slags kollektiv: hon blev nyss invald i Svenska Akademien. Hennes text ”Att andas ord i skogen” svävar mellan dikt och essä. Mossaed är född i Iran, i Sverige har hon börjat skriva på svenska. Den omvandlingen är textens dramatiska hjärta: att börja raden till vänster och inte till höger, att transformera bildspråket. Smärtfritt går det inte.
Sigbjøn Skåden, Norge. Skriver på samiska och norska.
Foto: Tanya Busse
Norges bidrag är av Sigbjørn Skåden. Han talar klarast om kamp och vrede, om att inte knäckas. Tidigare i år utkom Skådens roman ”Vaka över dem som sover” på svenska. Den handlar om det han skriver om här: konstnärskap, samisk identitet, vad det innebär att bära på en historia av våld och övergrepp.
Autor presenterar inte skribenterna med födelseår eller porträtt. Att texten får första ordet är ett statement. Finländaren, Henrika Ringbom, placerar sig inte bland de yngsta i sällskapet. Men när en antologi tänkt för unga läsare nyss presenterades i Sveriges Radio var en dikt av Ringbom den första redaktörerna läste upp.
Det finns ett intresse på uppåtgående för finlandsvensk poesi i Sverige. Matilda Södergran fick Sveriges Radios lyrikpris då det senaste delades ut, Tua Forsström gör Jila Mossaed sällskap in i Svenska Akademien.
Ringboms häfte heter ”En halv meter ovanför marken”, en bild som är hämtad ur en dröm. Texten sysselsätter sig också mer med själva textens premisser, mindre med författaren. Hos henne är författaren i tjänst hos texten, och texten ska sikta på att leva utan sin skribent, överleva henne. Ett exempel tas från antika votivinskrifter, där den som skrivit omtalas i tredje person, medan föremålet som bär texten bli ”jag”.
Men inget är mystifierande i Ringboms essä, hon är i själva verket den av de mest öppna och logiska författarna man kan läsa på svenska just nu. Hon låter också bitar ur sitt personliga liv få ta plats. Där finns förluster och sjukdom; belastningen förde henne en gång till en punkt där det verkade omöjligt att fortsätta att skriva. Mest går hon ändå in på arbetsmetoden. Därför är hennes bidrag mer regelrätt poetik än de andas.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.