Borde 12-åringar sitta i fängelse?
Mobbning förefaller vara ett ständigt fenomen och problem i skolorna i Finland. Kan avsaknaden av påföljder vara en orsak till att skolorna inte klarar av att avbryta det destruktiva sammanhanget många barn råkar ut för?
Det finns många åldersgränser definierade i lagstiftningen som handlar om barn. I Finland är alla som inte har fyllt 18 år barn. Lagstiftaren (riksdagen) har slagit fast olika åldersgränser för när barn får olika rättigheter och skyldigheter. När man tittar närmare på helheten, lyser logiken med sin frånvaro.
De skiftande åldersgränserna i lagstiftningen har sina orsaker och motiveringar. Särskilt rättigheterna som inträder vid 12 års ålder, upplevs nödvändigtvis inte vara i linje med det faktum att barn kan ställas till svars för brott som hen begått då hen fyllt 15 år.
När ett barn är 6 år, måste barnet delta i förskoleundervisningen, på ett eller annat sätt. Läroplikten börjar då barnet fyller 7 år. Dessa förpliktelser kan ses som både skyldigheter och rättigheter.
När ett barn fyller 12 år, ökar barnets rättigheter märkbart. Barnets för- eller efternamn kan inte bytas utan barnets tillstånd. Barnet kan inte anslutas till ett trossamfund utan barnets tillstånd. Barnets tillstånd behövs också för utträde ur ett trossamfund. Barn, vars föräldrar har skilt sig, har rätt att vägra träffa någon av föräldrarna. Barnet kan inte adopteras utan barnets medgivande. Om det finns problem i familjen, kan barnet själv be om hjälp av myndigheterna.
Utöver de uppräknade exemplen, ska man beakta 12-åringars åsikt i alla officiella frågor som berör barnet. Barn som fyllt 12 år får heller inte längre cykla på trottoaren. Alla dessa åligganden som tillkommer 12-åringar, berättar om att samhället anser att 12-åringar kan ta ansvar för sina handlingar, i alla fall i viss mån.
När 12-åringar har tydliga rättigheter och skyldigheter, talar det för att barn mellan 12 och 15 år borde kunna påföras någon form av påföljder om de begår direkta brott. Om barnen kan fortsätta med ett brottsligt beteende, utan att det har konsekvenser, ger det fel signaler till alla som berörs.
Frågan om rätt straffansvarsålder är komplicerad. Det finns otaliga aspekter man måste beakta. Fängelset är inte det rätta stället för barn. Ingen människa under 18 år borde sitta i fängelse. Men det måste finnas metoder att ingripa och konkreta påföljder för barn som upprepade gånger utför handlingar som uppfyller diverse brottsbeskrivningar.
Straffen för yngre kunde vara allt från böter till husarrest och lätt samhällstjänst. Syftet med straff är inte endast att straffa den som begått ett brott, straffen ska också ha en preventiv effekt. Gör man något olagligt, har det konsekvenser.
Helt utan konsekvenser blir ändå inte barn som begår brott i dag heller. Sociala myndigheter kan och ska vidta åtgärder om barn begår brott. Om omständigheterna kräver, kan barn också omhändertas och placeras utanför hemmet.
Redan i dag är barn, oberoende av ålder, skyldiga att betala skadestånd om de orsakar skada. Steget från skadestånd till böter som straff är i praktiken inte långt, men principiellt är det ett långt kliv.
Det är också viktigt att skilja på frågan om åldern för straffmyndighet och vilka straff som utdöms. Ålder är redan i dag en faktor som beaktas i straffmätningen. Ung ålder är och ska vara en faktor som ger lindrigare straff. Om man ens överväger att sänka straffansvarsåldern i Finland, måste också en skild straffmätningsskala och straffprocess för barn skapas.
Det finns ingen internationell konsensus för när barn anses vara straffrättsligt ansvariga för sina handlingar. I USA är den vanligaste straffansvarsåldern 7 år. I till exempel Frankrike och Storbritannien är straffansvarsåldern 10 år. I länder med låg straffansvarsålder, har man skilda processer för unga förbrytare. I Norden, som av historiska orsaker har en relativt likartad lagstiftning, är straffansvarsåldern 15 år.
Det utbredda problemet med mobbning i skolorna löser man inte enbart genom att sänka straffansvarsåldern. För att lösa de konkreta mobbningsfallen behövs i första hand ett tydligt agerande från skolan och expertis från olika kompetensområden.
Straff är inte och ska inte vara den primära metoden att lösa mobbningsfall, straff är den sista metoden, då ingenting annat mera finns att göra. Barn ska ha möjlighet att göra misstag och lära sig, utan att det påverkar resten av livet. Samtidigt ska barn också lära sig att slår man någon på käften, har det en påföljd.
Om frågan om hur man löser mobbningsproblematiken i skolorna skulle vara enkel, skulle mobbning inte mera förekomma. Det som ändå torde vara klart, är att de metoder som nu står till buds för att få slut på mobbning, inte är tillräckliga.
Ingen ska behöva utsättas för psykisk misshandel i flera år, bara för att lagstiftaren inte klarar av att stifta lagar som skyddar barn mot barn som inte vet vad som är rätt och fel.
Bra resonerat, intressant att det finns lägre straffansvarsåldrar i andra kulturer.