Bokrecension: Om hur det är att växa upp i en vanlig judisk familj i Helsingfors
Frihet och begränsning. Eva Odrischinsky beskriver sin uppväxt i en judisk familj i Helsingfors och ger samtidigt glimtar från det sena 1900-talets attityder i Finland. Hon är sedan många år bosatt i Jerusalem. Foto: Abie Troen
Eva Odrischinsky bor sedan länge i Jerusalem, och hennes liv i staden som spelar en så stor roll för världsreligionerna, och därmed också vår kultur, tangerades i den ögonöppnande boken ”Jerusalem: En bok som hjälper dig att gå vilse”, som hon gav ut tillsammans med Mikaela Hasán och Mats Gezelius 2011.
Nu har hon skrivit om sin uppväxt och sin familj i Helsingfors i ”Som alla andra. Min judiska familj och jag”, som nyss kommit ut. Redan titeln påminner en om att gemenskaper aldrig är entydiga och att gränser kan gå rätt genom familjer, temporärt eller för alltid.
Som alla andra. Min judiska familj och jag
av Eva Odrischinsky
Omslag: Anders Carpelan
Förlaget, 2019
206 s.
Eva Odrischinsky föddes 1953 i en judisk familj där pappans första språk var finska, mammans svenska. Föräldrarna prenumererade på varsin morgontidning och skulle aldrig ha kastat en blick i den andras.
Mamman kom från Sverige och lämnade aldrig sitt rikssvenska uttal. Hon talade också jiddisch.
Ett av kapitlen beskriver hur Eva efter moderns död går på en kurs i jiddisch i Oxford. Hon får beröm för sitt uttal, men slutar kursen i förtid. Att lära sig ett språk som upprätthållits av en minoritet som finns utspridd över halva jorden – och som ens mamma hade tillgång till – kan vara en svårhanterlig upplevelse.
Trygghet var sammanhållning inom den egna gruppen
Språket, eller snarare språken, är ett spår i familjehistorien – Eva är den mest finlandssvenska i familjen, särskilt när hon börjat i svenska läroverket Zillen. Den judiska tron spelar också en viss roll, men familjen är inte särskilt religiös, där lever de upp till det ”alla andra” som titeln talar om.
Liksom den kristna majoritetsbefolkningen firar de större högtider, och så får det vara bra med det.
Men den kulturella sammanhållningen och familje- och släktband är viktig. Finland tillät inte att judar ansökte om medborgarskap förrän 1918.
Tryggheten var i stället sammanhållningen inom gruppen.
Pappa Jakob Odrischinsky påminner också om faran i att umgås för mycket med alla möjliga Andersson-Shmandersson.
Det underblåser i stället dotterns lust att revoltera. Där tar hon i och blir en i den kommunistiska ungdomsrörelsen på 1970-talet. Några ur familjesynvinkel opassande romanser ingår också, till exempel med en tongivande profil inom PLO som är på konferensbesök i Helsingfors.
Palestiniern Daoud återfinns i bokens andrakapitel som har överskriften ”Ungdomsupproret”. De övriga kapitlen är också tematiserade mer än strikt kronologiska, vilket gör att man egentligen kan läsa dem i vilken ordningsföljd som helst.
De är alla utarbetade avslutade sekvenser, man kan ana också i skriften att Eva Odrischinsky har en utbildning som teaterregissör.
Många karaktärer presenteras
Första kapitlet introducerar farbror Petja, som skulle vara värd en egen berättelse, som centralperson i en beskrivning av judiskt liv i Helsingfors under 1900-talet. Släktingarna är samlade kring honom och det är meningen att han ska berätta viktiga händelser ur släktens historia på video.
Det går inget vidare. När saken kommer upp är det nästan alltid lite för sent. Vilket språk ska jag berätta på? frågar han.
Eva är en begåvad flicka med gott självförtroende.
Hon följer med sin pappa och farbror till synagogan, där finns regler, men också en frihet: ”Som liten judisk flicka är jag friare än någon annan jude: en liten judisk pojke omskärs nästan så fort han kommit till världen, förväntas bära jarmulke i shul, och när han har fyllt 13, efter sin Bar mitzva, följa hundratals regler. Tonårsflickor måste sitta på läktaren, gifta kvinnor måste täcka håret åtminstone med en liten spetsduk i shul, medan jag springer barhuvad upp och ner mellan våningarna, mellan män och kvinnor, slinker ut på gården för att leka med mina kompisar när jag behagar.”
Den här rörligheten och frihetskänslan och frihetslängtan finns genomgående i berättartonen. Och kanske är det så att medlemskap i två minoriteter samtidigt (i det här fallet i finlandssvenskheten och det judiska) i själva verket alstrar mer energi än medlemskap bara i en. Av den här berättelsen att döma ser det så ut.
Men boken rör också vid vilka valörer det finns i regelverket hos en religiös/kulturell grupp. Som ett kontrasterande åskådligt exempel fungerar kapitlet om det franska kollektivet Équipe, som kontaktar utomjordingar och förespråkar en strikt råkostdiet, men som lätt hittar på modifikationer den så det går att dricka vin och äta croissanter också.
Eva söker upp dem en sommar ”för att hitta sig själv”.
En läsare kan ana en mammas mindervärdeskänslor inför en kraftfull dotter som säger ifrån
Att skriva om sin uppväxt är också att beskriva det man lämnat, och den man varit då. Att skissa sina föräldrars biografi innebär också en självanalys, alla vågar inte gå in i sådant. Eva kommer fadern nära, men modersrelationen präglas av fjärhet.
Modern gick in i äktenskapet som nittonåring, utbildade sig inte, var hemmafru i hela sitt liv. Hon och Eva förstår just inte varandra.
En läsare kan ana en mammas mindervärdeskänslor inför en kraftfull dotter som säger ifrån och studerar vad hon vill. Och trots den sakliga tonen, eller just tack vare den, känns smärtan i minnet av moderns för tidiga tragiska död så tydligt.
Boken slutar i en läsning av pappans kärleksbrev till mamman, skrivna på en lite ansträngd svenska. Slutscenen får bli föräldrarnas bröllop, en dramaturgiskt värdig slutpunkt, samtidigt en stark återkoppling till språktematiken och till den judiska traditionen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.