Bokrecension: Ett drama, en rannsakning, en gest av ömhet
- Generalens dotter. Dagmar Thesleff
- av Emelie Enckell
- Omslag: Anders Carpelan
- Schildts & Söderströms, 2018
- 397 sidor
Emelie Enckells biografi över sin mor, Dagmar Thesleff, kallad Daggi, heter kort och gott ”Generalens dotter”. Det pekar kanske på en viss glamour, men är också stramt definierande. Första avdelningen av boken heter just så, del två kallas ”Olofs hustru”.
Det ligger ett sorgset skimmer över detta: en kvinnas liv definierat genom män. Den första att begripa detta är författaren. Man förstår det, inte genom svepande förklaringar eller spekulationer, utan av hållningen, alltigenom lojal mot uppdraget.
Emelie Enckell. Foto: Cata Portin
Emelie Enckell gav ut boken om fadern, ”Olof Enckells liv. I skuggan av en kulturepok” för tre år sedan. Den beskriver systematiskt och detaljrikt uppväxt, familjeliv, författarskap och akademisk karriär. Där har hustrun Dagmar givetvis en synlig roll.
Olof Enckell var född 1900, Dagmar Thesleff 1912. Bägges liv färgades av dramatiken i det unga Finland. För Daggi fick inbördeskriget en särskild betydelse: det blev det definitiva uppbrottet för hennes föräldrar.
Mamman var den nyckfulla och hårdhudade Harriet Dippel, som senare skulle kalla sin dotter missfoster – utan att skoja. Daggis far var Wilhelm Thesleff, känd för sin position i den finländska jägarkåren, också omtalad för att han kom på kollisionskurs med Mannerheim, som ansåg att han hade för starka band till Tyskland.
Om historien tagit en annan riktning hade han säkert haft en hög ställning i det självständiga Finland. Nu lämnade han den militära karriären för gott. Daggi fick bo hos sin mormor, den stenrika och dominanta Dagmar Dippel, ingift i handelshuset Dippel från Viborg, bosatt i Nizza. Där växer Daggi upp, därifrån skriver hon sina livfulla brev till pappa Wilhelm, som besvarar dem lika ömsint.
Daggi befinner sig konstant i korsdraget av de vuxnas otålighet och dragkamp. Mormor Dagmars relation till sin dotter Harriet är taggig och infekterad, och jularna de ska tillbringa tillsammans blir alltid samma mardröm. Presenterna är många, grälen likaså.
Mormodern har också bestämt att Daggi är klen och sjuklig, hon får hemundervisning och läkarna nöter trapporna i den stora villan. Riktig skolflicka får hon vara en kort tid i flickskolan Bouffémont utanför Paris. Då fyller hon redan 18.
Mormor vill sätta käppar i hjulet för Daggis vistelser hos pappan i Finland. Där är Daggi den friska och levnadsglada flicka hon på riktigt är, utom räckhåll för mormors kontroll, som i och för sig innehåller ett mått av välvilja. Den välviljan märks inte alla dagar.
Resultatet blir att Daggi har en avgrund av längtan i sig, längtan efter föräldrastöd, längtan till Finland, efter ett hem. Som tonåring är hon lättantändlig och ständigt komplicerat förälskad. En efterdyning drar henne med när hon redan har familj och ett liv med Olof sedan länge. Då är det nerver och ruelse och vilohem – nerskrivet i boken med bara liten skvallerpotential och mer med intresse av hur man hanterade fruars frustrationer och förälskelser då.
Bokens material och grundbult är de brev och dagböcker som Daggi lämnade efter sig. Det verkar som om hela hennes liv fanns nedskrivet i dem, färdigt att organiseras och sättas i perspektiv. Citatens mångfald gör också att Daggis personliga utveckling blir rörande och gripbar. Hon är fladdrig och driftig, generös och depressiv. Allt på en gång.
Hon är också en skapande individ, som kanske hade blivit berömd författare eller översättare om omständigheterna varit annorlunda. Maken Olof såg hennes skrivbegåvning, men han hade fullt upp med att skriva kritik och reseskildringar och avhandla modernisterna, vissa hörde till umgänget, en var hans lillebror. Han hade massor av åtaganden och reste mycket. Hemmet blev Daggis åliggande.
Daggis särskilda fristad blev hennes kristna tro och Oxfordrörelsen, där hon var aktiv. Det andliga delade hon inte med någon i familjen. Som läsare ser man det mindre som en fråga om religion och mer som en trist brist på gensvar för Daggis individuella känslighet – något hon var bekant med från barnsben.
Strömmarna och motströmmarna i tidsandan och i de personliga reaktionerna på med- och motgång gör ”Generalens dotter” till ett stort drama, en rannsakning, en gest av ömhet.
Emelie Enckells böcker om föräldrarna är en bragd. Läsaren blir ledsagad genom historia och kulturhistoria i spåren av två färgstarka personer. Liksom i ögonvrån får man notera alla de förluster av egendom och resurser som krigen fört med sig, hur man tacklar dem och vad det kostar en. Till exempel det.
Den som redan sett sina egna föräldrar gå ur tiden funderar säkert på deras liv, kanske på om man har möjlighet, intresse och kapacitet att skildra deras liv som något mer än en kronologi för släktträdet. I en intervju i Hbl i våras sa Emelie Enckell att hon tänkte att föräldrarna varit besvikna på henne för att hon inte började studera humaniora (hon blev diplomingenjör) eller bejakade en andlig utveckling.
Levnadsteckningarna kunde vara ett slags kompensation, menade hon. Och som varje djupt motiverad kompensation ger den stor och bestående utdelning.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.