Freja Rudels 30.07.2024 15:00

I Elin Willows nya roman ”Stegar” står en namnlös sorg i fokus. Huvudpersonen har förlorat en närstående som hon inte hade någon uttalad relation till. Bokens du var hennes pojkvän en tid.

De gjorde slut men började träffas igen utan att vara tillsammans. Det var lyckligt, kravlöst och på många sätt idealiskt, tills du:et plötsligt dog.

Kulturredaktören och författaren Willows har blick för bindningar bortom de konventionella. I den hyllade och filmatiserade debuten ”Inlandet” (2018) flyttade en kvinna till sin pojkväns hembygd.

Förhållandet tog slut, men hon blev kvar, på en främmande plats, i tomrummet efter en tvåsamhet. Uppföljaren ”Nya namn” (2021) spände över tre städer, tre tider och tre vänskaper. Relationerna både följde på varandra och blottade varandra. Synliggjorde mönster som förenar och separerar bortom tid och rum.

I ”Stegar” jobbar Willows igen med flera relationer som får ta form i förhållande till varandra. Förlusten av du:et föregås av en skilsmässa. En genomtänkt och sansad bodelning med ny lägenhet och vecka-vecka-föräldraskap bildar fond för den kravlösa icke-relationen som döden berövar huvudpersonen på.

Stundtals går Willows ännu längre tillbaka och låter flytten från barndomshemmet och beslutet att skaffa barn framträda. Det är upptrampade stigar – snudd på självklara steg i livet – mot vilka förlusten av den namnlösa icke-relationen ska bli synlig.

Idén är lite som en variant av det filosofiska tankeexperimentet med trädet som faller i skogen. Liksom trädet kanske aldrig föll om ingen hörde det, är det oklart om den här relationen alls var om den endast existerade inuti tvåsamheten och nu bara i henne.

Huvudpersonen har ingen att dela sin sorg med. Hon har ingen roll i tomrummet efter du:et. Ingen plats på hans begravning. Inga ord för det hon har mist. Det man inte riktigt har haft kan man inte riktigt förlora. Frågan är vad man gör då. Med en förlust som både är och inte är.

Idén är fascinerande. Men den känns väldigt mycket som just en idé. Huvudpersonen, vars tankar vi befinner oss i, skildras i tredjeperson. Valet av pronomen bidrar till en känsla av objektifiering. Huvudpersonens belägenhet blir ett föremål för undersökning snarare än en erfarenhet att leva sig in i.

Det är visserligen helt i linje med temat. Huvudpersonen är kringskuren av sin namnlösa sorg och följdriktigt avskuren också från läsaren. Men greppet kostar. Det blir svårt att knyta an och känna med. Återstår att betrakta och reflektera. Att förhålla sig med hjärnan mer än med hjärtat.

Det man inte riktigt har haft kan man inte riktigt förlora. Frågan är vad man gör då. Med en förlust som både är och inte är.

Willows har en säregen ton. Hon berättar dämpat och avmätt, i lakoniska konstateranden utan utsmyckningar. Det är å ena sidan konsekvent och stilrent, å andra sidan riskabelt monotont.

De olika relationerna korsklipps. Skilsmässan varvas med slutet på förhållandet till du:et och den äktenskapliga tvåsamheten med samhörigheten i den namnlösa icke-relationen.

Tidsplanen skiftar och kontrahenterna varierar, men då tonen är en och samma blir det stundtals svårt att skilja dem åt. Berättelseskikten som kunde tydliggöra varandra smälter i stället samman.

Huvudpersonen är namnlös, du:et är namnlöst, platsen där historien utspelar sig är namnlös. Anonymiteten Willows odlar bidrar till känslan av konturlöshet i berättelsen.

Även detta grepp är kongenialt med temat, men avsaknaden av fästytor blir ändå problematisk.

I Willows tidigare böcker spelade miljön en central roll. Det fanns något förföriskt och förtrollande i omgivningarna, i inlandets obygd och städernas barlast. En stämning som grep tag och höll en fången även när berättelsens dramaturgi stampade på noll.

I ”Stegar” är det bara föris och eftis och arbetsplatsen och restaurangen och lägenheten och så plötsligt Gröna Lund som placerar oss i Sverige. De generiska, namnlösa kulisserna tecknar visserligen effektivt en automatiserad vardag, men de underbygger den tilltagande känslan av likgiltighet som den här boken väcker i mig.

Den tryggt inrutade vardagen som kringgärdar förlusten förstärker bokens drag av emotionell stötdämpning.

Föräldraskapet är jämnt och jämlikt fördelat. När huvudpersonens pengar sinar rycker hennes föräldrar ut.

En psykolog hjälper henne att hitta orden för det namnlösa och när hon väl öppnat munnen lyssnar såväl vänner som ex.

En poäng är kanske att inget kan vaccinera oss mot sorg. En påminnelse om att välfärd och trygghet inte har befriat oss från känslomässigt illamående.

Tvärtom mår vi väl nu sämre än någonsin i hjärtat och mellan öronen. Vi sliter inte på åkrar för dagens bröd, tappar inte tänder och dör inte i barnsäng, men vi imploderar, brister och lider likafullt.

Eventuellt är det något sådant Willows vill säga, men söndringen skildras så distanserat och subtilt att den snarare blir ett med den moderna, gråbleka tryggtillvaron än dess blödande sår.

Det är kärlek och död. Tragedins huvudingredienser är med. Ändå känns den inte riktigt akut. Den känns knappt alls.

Tidigare har Willows lyckats trollbinda mig med sin lakoniska ton och den undertryckta glöd jag upplevde att pyrde inunder den.

I ”Stegar” är det som om det bara var ton kvar. Hon vaktar sin stilrena stil så till den grad att den berövar berättelsen allt av syre.

Den sorg som kunde glöda, svida och bränna får aldrig en chans att bli mer än en teoretisk konstruktion.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln