Freja Rudels 07.09.2021 11:14

Mot en grumlig Aura å framstår ljuset från den första stora vänskapen som än mer bländande.

Det finns en underlig spänning i tillstånd. De kan te sig bestående intill plågsamhet. Ändå är de alltid på något sätt ändliga. De tar slut. Men när och hur är utom vår kontroll. Tillstånd är inte som handlingar. De görs inte, de är. Tills de förbyts.

I sin hyllade debut Inlandet (2018) uppsökte kulturjournalisten Elin Willows händelselösheten i den svenska obygden i sällskap av en huvudperson som existerade snarare än handlade. I roman nummer två, Nya namn, zoomar Willows igen in varat framom handlingarna.

Med säker hand tecknar Willows ett vuxenblivande i tre skeden och tre städer. Utgångspunkten är en symbiotisk tonårsvänskap i 90-talets Stockholm. En vänskap som sen reproduceras i bleknande kopior, först i London och sen i Åbo. Det handlar om ett tillvarons mönster som både gått förlorat och blivit bestående. Nya namn är berättelse om prägling och sorg.

Flickvänskap är en alldeles egen värld och ett tema som sysselsatt samtidslitteraturens stora namn som Elena Ferrante och Monika Fagerholm. Det är en vänskap som växer utöver sina bräddar, som både utplånar och skapar identitetens konturer. Den är sinnlig bortom erotiken och våldsam utan nävar. Den har kanske inte något riktigt namn, men den är igenkännbar. Både i livet och i litteraturen.

Willows variant av flickvänskapen tar form i 90-talets Stockholm. På raster, caféer och parkbänkar, i punkspelningarnas moshpit och bland second hand-affärernas hyllor befästs och osäkras symbiosen mellan huvudpersonen Eva och den lyskraftiga väninnan Sanna.

Varför Sanna väljer Eva och vad hon egentligen behöver henne till förblir outtalat. Det som är klart är att det är hon som väljer och hon som kommer att gå. Att hon heter Sanna framkommer först i bokens tredje och avslutande del. Fram till dess och också därefter är hon bokens hon, som för att signalera att relationen är mer grundläggande än ett enskilt namn.

I mellanårstillvaron i London är Sanna ute ur bilden, men får en efterföljare i Flo. Jobbet i skivbutiken, klubbkvällarna, fish’n chipsen och nätterna på madrass i det trånga kollektivet får sin mening och sin glöd av Flo.

I Åbo är Eva doktorand i litteraturvetenskap. Flo har förvandlats till en avlägsen skymt på Facebook. Sanna får en namne i en kollega på institutionen – en svalare, sundare vänskap i vardande som blir mer ett perspektiv på än en ren upprepning av tonårssymbiosens bräckliga beroende. 

Frank A. Unger

Många av ingredienserna i Willows bok är lite nötta, som ljuskäglan kring den upphöjda väninnan där huvudpersonen tillfälligt får vistas. Att den som ser och berättar inte är den som lyser är en regel med få undantag i skildringar av flickvänskap.

I huvudpersonen Evas falnande intresse för löpning avtecknar sig den vanliga tonårsglidningen från hobbyer och inrutade rutiner mot ett vildare, friare liv. Det är ett så pass allmänt fenomen att det kan vara svårt att lyfta litterärt.

Men Willows berättar med en säregen, träffsäker monotoni. Allt som sägs blir lika synligt och inget är för obetydligt för att sägas. Däremot måste allt alls inte skrivas ut.

Övergångar, åsnebryggor, orsakskedjor lyser med sin frånvaro. Willows räds inte glapp och tomrum. Med en självklarhet förflyttar hon läsaren från tillstånd till tillstånd. Lägger dem bredvid och över varandra. Berättar i relief.

Willows vågar förlita sig på ett minimum av medel som förskjuter och förhöjer läsarens varseblivning. Slutet på en vänskap kan tecknas i en ny skjorta, långt innan det ens var påtänkt.

Vi behöver inte veta allt om vem Eva är för att förstå vad hon upplever när hon kommer till London och det ”är som om en platsfilm är dragen över staden utan en anvisning där man ska öppna”.

Att det fanns ett Uppsala och en Nils i Uppsala före Eva kom till Åbo ägnas mindre tecken i romanen än sockergruset på tekoppars botten. För också sockergruset har något att berätta. Om det är viktigt är antagligen något som kommer att dela läsare.

Varje sockerkorn, varje fokuserad detalj, förmår inte bära lika långt. Åbo-partiet uppnår exempelvis inte samma närvarokänsla som skildringen av Stockholm och London. Akademin är sig inte porträttlik, och Evas upplevelse av att avhandlingsskrivandet går som på räls har jag heller aldrig stött på i levande livet.

I fiktionens namn är jag förstås helt redo att köpa sånt, men Willows Åbo förblir ändå blekt. Mer som en kuliss att blicka tillbaka från än ett rum i sin egen rätt.

Det är lite tråkigt – bokstavligen – men helt i linje med tematiken. Mot en grumlig Aura å framstår ljuset från den första stora vänskapen som än mer bländande.     

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln