Freja Rudels 23.03.2021 10:38

”Graviditet är ett gränstillstånd, Berlin är en gränszon, högstadiet slungar barn mot vuxenhet. Alla har de sina initiationsriter och blottar sitt av livets allmänna jävlighet och puls. Kemppainen gräver i den dubbelheten.”

”Bara något värdefullt förtjänar att tas om hand, och jag inser att Louise är värdefull. Själv har jag aldrig kommit mig för att vara värdefull”, konstaterar huvudpersonen Iris i Elsa Kemppainens debutroman Riesling och mjölk.

Året är 2008 och scenen Berlin. Iris ska studera men ägnar sig istället åt dekadent vindrickande och barhäng med väninnan Louise. Iris är sidekicken, silverflickan, den som är med på nåder och i skuggan av den lyskraftiga, välbärgade och inte sällan elaka Louise.

Ändå är det till Louise som Iris dras. Hon kommer när Louise ropar, med en växande tvekan inombords, men ändå, så där som man gör om man inte vet sitt värde.

Samma grundproblematik genljuder i samtliga tre tidsplan som korsklipper varandra i romanen. Utöver Berlin är det glimtar från en högstadietid i Helsingfors på 90-talet och en tung graviditet i samma stad 2018.

I högstadiet finns inte Louise, men nog en Vanessa som kan tala samma maktspråk, som vet hur man upprätthåller en annans värdelöshet.

I graviditeten finns ingen som kan fånga upp det diffusa sammelsurium av illamående, oro och kroppslig upplösning som tillståndet förorsakar. Läkaren skriver ut antidepressiva och sambon läser en bok om att älska sig själv, alltmedan Iris kropp invaderas inifrån, satt att både ge efter för intrånget och uppvisa en omänsklig hållfasthet.

Graviditet är ett gränstillstånd, Berlin är en gränszon, högstadiet slungar barn mot vuxenhet. Alla har de sina initiationsriter och blottar sitt av livets allmänna jävlighet och puls. Kemppainen gräver i den dubbelheten. Hennes Iris lever som mest just när hon går sönder.

Det är efter ett övergrepp på en krogtoalett som hon börjar tala flytande tyska. Att bli kallad hora och klämd på brösten i en högstadiekorridor är att bli sedd. Med en kropp blånande efter att ha tryckts mot en vägg, med snus smetat i ansiktet och jävla hora i örat, vet Iris fortfarande inte om hon ska känna sig misshandlad eller smickrad.

Förlossningens söndring, spädbarnstidens ofantliga trötthet och mötet med det nya livet kräver också sitt, men blir samtidigt en väg mot självaktning.

Det finns gott om integritetskränkningar i Kemppainens bok. I ljuset av metoo-rörelsens vidgning och komplicering av synen på sexuella trakasserier går mycket av det Iris upplever över gränsen. Men romanen är inget svartvitt metoo-vittnesmål, utan grå och kletig.

Här finns visserligen direkta övergrepp, men skildrade i scener som spiller över och klibbar sig fast i medvetandet, som gör att man inte bara kan avfärda dem genom att klistra på rätt etikett och fördöma den skyldige.

Det är våldsamt, obehagligt och genomgående ambivalent – inte minst på grund av parallellerna mellan de sexuella övergreppen och de integritetskränkningar som utspelar sig utanför den explicit sexuella sfären, mellan väninnor och kring den havande kroppen.

Till yrket är Kemppainen journalist. Men det är inte professionell skrivvana och skrivfärdighet som utmärker Riesling och mjölk, utan en lyhördhet för det konkreta och en känsla för rytm, både i själva språket och i kompositionen. Det är med spyor, mensblod och smink Kemppainen tecknar huvudpersonens utsatthet. Hon kan konsten att komma nära inpå de skiftande nuen, så nära att det luktar.

Utvecklingstematiken, den eviga högstadiekorridoren och rollen som evig tvåa är typiska debutromansingredienser. Vi har varit där förut, i världen där ditt människovärde bestäms av märket på dina jeans.

Niklas Sandström

Kemppainen får ändå in några riktiga fullträffar. Utan att skriva läsaren på näsan sätter hon ord på den infernaliska högstadiesadismen och osäkerheten den lever av.

”Jag kommer alltid att vara snyggare än du”, slår Vanessa fast. Att någon känner tvungen att säga något sådant rakt ut säger ganska mycket. Kanske inte åt berättarjaget i stunden, men nog åt läsaren. Med subtila medel smyger Kemppainen in djupskikt under de fulländade väninnornas fulländade fasader.

I partierna som handlar om graviditet och moderskap saknas de djupskikten. Där finns främst ett avgrundsdjup, och det är Iris. Runt henne är personerna tunna och avlägsna. Det är ”sambon” som sen blir ”pappan”, som varken förmår eller får komma nära. Och så ”barnet”.

Den totala ensamheten i Iris tillvaro och tillstånd framhävs av de avpersonaliserande och distanserande benämningarna. Något av modet som präglar skildringen av Berlin och högstadietiden går samtidigt förlorat. Pappan får mata sin surdeg i fred. Irritationen som anas i den vakande, svällande kissnödiga gravidkroppens blick på den ryggvända, sött sovande blivande fadern får aldrig blomma ut.

Kemppainen upprättar ett slags frizon runt kärnfamiljens relationsdynamik när hon riktar blicken så uteslutande mot moderskapet. Här tappar kanske berättandet sin vassaste skärpa, men finner i gengäld en välkommen strimma hoppingivande ljus.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln