BOKEN: Vi formas av världen — världen formas av oss
Hög angelägenhetsgrad i ”Nedräkning”, skriver recensent Ann-Christine Snickars. Pressbild.
Birgitta Boucht har skrivit regelrätta romaner och diktsamlingar, men hon har aldrig haft för stor respekt för genregränser. Att överskrida dem har varit ett sätt att vidga perspektivet. Det kommunikativa har alltid varit högprioriterat.
Angelägenhetsgraden i hennes böcker är alltid hög, och det är den också i ”Nedräkning”. Den tar fart i en förfärlig incident, i något som hänt författaren. En dag när hon åkte buss höll hon på att mista livet. Chauffören stängde dörren för tidigt, hon slängdes brutalt ut och hamnade framför hjulen. ”Jag hann tänka: Kör han nu så krossas jag. Det tog en sekund att inse att det sista jag skulle se i livet var ett jättestort räfflat gummihjul.”
Alerta medmänniskor hann dra upp henne. Birgitta Bouchts sätt att berätta om livets pockande korthet är att ta sig själv som åskådningsmaterial. Men i stället för att göra sig till projekt och objekt, som i autofiktionen, blir hon själv redskapet för undersökningen. Skillnaden är stor.
”Nedräkning” betyder att det är tid att tänka på att vi ska ut ur detta livet. Uppmaningen ges med ålderns rätt. ”Med ålderns rätt” är också en textantologi om åldrande som Birgitta Boucht redigerade tillsammans med Tomas Mikael Bäck för nästan tio år sedan. Den borde tas i nyupplaga och delas ut till politiker, dess aktualitet har ju bara blivit större.
Birgitta Boucht är född 1940 och kan självklart tala med ålderns rätt. Hon är inte heller rädd för att använda det där ordet: död, döden. Det allra sista korta kapitlet som heter ”Mot slutet” och som är oändligt vackert och lakoniskt skrivet börjar: ”Andra ord för död? Finns de?”
Svaret tänker jag ut så här: Det finns språkliga omskrivningar, men övergången och tillståndet är vad det är, inget man kommer undan. ”Nedräkning” är ett slags meditations- eller ögonöppnarbok (det låter motstridigt men är det inte) om livets möjligheter och begränsningar.
En begränsning är tiden, och att vi inte vet hur lång just vår tid blir – kanske dagens bussresa blir den sista. En annan är starkt beroende av den första: kroppen som inte heller är evig, kommer att ställa till det innan den är färdig med sitt.
Det gäller synen och hörseln, och det kommer förr eller senare någon sjukdom vi måste kalla allvarlig. Men lika illa kan vara allt det där smygande och enerverande: orkeslösheten, håglösheten, aptitlösheten, alla möjliga -lösheter.
Birgitta Boucht plockar fram dem i en dialog med kroppen, som får landa i ett par kapitel, ”Kära kropp” och ”Kroppens svar”. Greppet gestaltar samtidigt en pågående intim relation och ett främlingskap. Det har ju inte alltid varit så här! Men: så här är det nu!
Att leva en gammal människas liv brukar beskrivas som att leva i och på minnen. Ofta är det yngre som säger det. Men en gammal människas liv är precis som andras, det levs i nuet. Det måste respekteras.
Det hindrar inte att en del av stoffet i ”Nedräkning” tangerar minnet, minnet som funktion, minnet av människor, minnet av konst och litteratur. Det skrivna ordet, vad är det annat än ett sätt att minnas?
Motto för boken är en sekvens ut T. S. Eliots ”East Coker”, en del av hans diktcykel ”Four Quartets”. Som riktigt ung kan man (med sin ålders rätt!) tycka att han är gravitetiskt tråkig, men dikterna kan också läsas som konfronterande och fräscha: ”Åldringar borde bli upptäcktsresande/ här eller där betyder inte något/ vi måste bara oupphörligt vidare/ mot annan spänning/ …”
Birgitta Boucht har just inte väjt för konfrontationen och hon har uppmärksamt inkluderat det som riskerat slinka utanför samhälleligt synhåll. Hela hennes författarskap visar det.
Inte minst därför har hon också rätt att citera sig själv, till exempel den underbara samlingen korta texter i ”Konservatorns blick” från 2002. En hänvisning finns också till den uppmuntrande skrivhandledningen ”Det brinner en eld” (2002) som med sin avsaknad av förnumstiga råd tar skrivandet på största allvar. Skrivandet är mindre att beskriva och mer att gå in i livet, att leva.
Skrivandet kan vara en ensam process, men har också kontaktytor, kommunikativa och sociala. Alldeles i början finns exempel på det i kapitlen ”Berättelsens läkande kraft” och ”Vi är varandras änglar”. De är som det mesta hos Birgitta Boucht burna av tydliga exempel och episoder.
Det finns också en aktivism i skrivandet. Och med i boken finns ett brev Birgitta Boucht skrev till statsminsister Sipilä i samband med brevkampanjerna som den hårdföra behandlingen av asylsökande utlöste. Hon påminner honom om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Den är inte heller något bara att minnas, den ska efterlevas, annars har den intet värde. Vi formas av världen och vår kontakt med den, men vi formar också världen, i stort och i smått. Bussincidenten etsar sig fast i minnet: det enda livet har att sätta emellan oss och katastrofen är kännande och handlingskraftiga människor. Annat finns inte.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.