Freja Rudels 05.10.2021 11:46

Alltsedan debuten med ”Hon drar årorna ur” 2008 har Matilda Södergran framstått som en av de intressantaste nya rösterna inom finlandssvensk poesi.

Hon är flerfaldigt prisbelönt, senast med Sverige Radios lyrikpris 2019. Med ”Nell” tar hon klivet från poesi till prosa, men förstärker paradoxalt nog sitt poetiska uttryck. Och visar att romanen behöver poesin.

Å ena sidan är allt möjligt i romanen: den enda ofärdiga genren, enligt romanteorigiganten Michail Bachtin. Å andra sidan kan romanen framstå som en allt överskuggande monolit. Det är en genre som närmast har blivit synonym med litteratur och riskerar att skymma litteraturens mångfald och möjligheter.

Man kan debutera och så kan man romandebutera, som om det var först då man bevisat att man kan skriva på riktigt.

När Södergran nu ger sig i kast med romanen är det inte med något förutsägbart kraftprov på minst 300 intrigdrivna sidor, utan med en påminnelse om romanens plasticitet och möjligheter. Hon visar att en roman kan vara kort, tät, distinkt, svår och poetisk. På prosa.

”Nell” är befriande fri från läsanvisningar. Det finns ingen baksidestext, ingen pärmbild. Det enda som ger ett hum om vad som är att vänta är ett litet smakprov på innerfliken av pärmen.

Ovissheten skärper min uppmärksamhet, och Södergran aktiverar alla sinnen när hon bit för bit frammanar sin huvudperson Nell och den värld hon omges av.

Dess centrum är en soffa. En plats för vila i ett hus kringgärdat av rutiner, trädgårdsskötsel och ensamhet. Nell kunde kanske betecknas som en nucka, eller en ungmö.

Hon är åtminstone gammal nog att behöva förklara sin ensamhet. En hund har hon dock, och en otillräknelig mor som dör och en far som försuttit chansen att riktigt nå henne. Och så har hon ett skelande öga som liksom naglar fast henne i livet som givet.

Omsorgsfullt fyller Södergran ut bilden. Rödmylla, doftpion, lupin och syren placerar Nell på landsbygden. ”Mamm” och ”papp” placerar landsbygden i Österbotten, medan sommargästen som Nell stöter på vid havet, en väninna från barndomen som inte behövde gå in i byns höst ”som en vägg”, placerar landsbygden i underläge.

Inget är entydigt i Södergrans roman

Inget har kanske gått direkt fel i Nells uppväxt, men det har heller inte gått rätt. Skymtar ur det förflutna vittnar om avgörande stunder där värdigheten undergrävts, kontakten till föräldrarna brustit och ömheten besparats henne.

Familjen är som ett finmaskigt nät av små dysfunktioner. Den är inget att hålla i, men den håller henne ändå fast.
Inget är dock entydigt i Södergrans roman. Offer och förövare är för starka ord, men Nell är något av båda. Lite för länge väntar hon med att ingripa när hunden kämpar för att inte drunkna.

Lite för långsamt inser hon plikterna som är en dotters inför en otillräknelig mamma. Öppningarna gentemot pappan finns där. Det finns gluggar i den skojfriska fasaden som förstummat dottern. Hon ser dem, men kliver inte in.

Det beror kanske på att ”Nell” inte är en bok om att hitta hem, utan snarare en bok om frigörelse. I tid sträcker den sig från juni till augusti. Den tecknar en mognadsprocess från sådd till skörd, till punkten där man är redo att dra upp rötterna och gå.

Kvinnokroppens trånga rum är ett återkommande tema hos Södergran. Genom figurer som maran och fenomen som lotusfötter har hon undersökt hur kvinnokroppens gränser har vaktats och överskridits.

Nell själv är för tunn. Hon kan inte mäta sig med mamms bastanta figur. Men denna är å andra sidan lite för bastant i förhållande till papp: ”en bredaxlad staty bredvid den papperstunna figur hon aldrig kunde vända sig till för att få hjälp med ett för hårt sittande syltlock”.

Att vara rätt som kvinna ter sig närmast omöjligt. Nells tillvaro, där kroppen främst är något man förvarar i en soffa, blir då ett alldeles rimligt svar.

Men någonstans finns ändå någonting som behöver ut. Hunden, ”tiken”, blöder och är skendräktig. Den påminner Nell om hennes egna cykler. Genom några sinnligt laddade möten med kläder, smink och mat stiger kroppen fram som en allt mer pockande närvaro i Nells liv. Och som en möjlighet att överskrida gränserna för den noga ansade, närmast paradisiska ensamhet som hon har gjort till sin.

Vill jag det? frågar jag mig. Är det ett svek mot Nell att hon inte får behålla sin hämmade ensamhet? Att hon måste lockas ut i friheten med läppstiftet? Och är det ens det som händer?

Jag är inte så säker på om jag förstår ”Nell”, och det är en av bokens styrkor.

Södergrans roman andas en sällsynt integritet. Prosan hamras fram i kompakta, styckelösa sjok. De är kringgärdade av breda vita marginaler som bildar en passpartout av tystnad runt orden och drar in i blicken mot trycksvärtan och dess underbara allvar.

Här finns inget svinn, inget fjäsk, inga hänsyn till begripligheten. Södergran tar romanen så långt ifrån likriktad underhållning som man kan komma och gör den till en lyhörd uppvisning i språkets förmåga att visa oss världen.

”Det man förstår är sällan det man med hela sitt väsen vill”, heter det om Nell när hon sprider invasiva lupinfrön i sin trädgård. Något liknande gäller för litteraturen när den är som bäst. Den ska övergå vårt förstånd och tala till hela vårt väsen.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln