BOKEN: Våld och vildmark i tidsenlig tappning
”Spänningsroman” lyder genrelöftet på omslaget till Johanna Holmströms nya bok ”Vargens unge”. Det gör mig på en gång trött och nyfiken. Trött för att spänning har blivit näst intill ett obligatorium inom romanberättandet. Och nyfiken för att Holmström är en av våra skickligaste prosaister. En författare med potential att göra något eget av spänningen.
”Vargens unge” utspelar sig i Kuhmo. Ett smutsigt litet barn uppenbarar sig i trädgården hos pensionärerna Seija och Tarmo. Ingen saknar honom och han tiger som muren. Kroppen bär spår av våld och vildmark.
Polisen kallas in. Fallet landar hos äldre kriminalkonstapel Minna Salminen, som motvilligt tar sig an det. Det är inte första gången hon har med Seija och Tarmo att göra. Som ung polis var hon inblandad i en utredning som kostade deras son livet.
Mellan Minna och Seija ruvar en ömsesidig misstro. Frågan om vad som egentligen hände Seijas son bildar en skavande undertext till mysteriet med den stumma pojken.
Holmström nuddar vid stora frågor i sin text. Våldet är en gemensam nämnare för dem alla. Människans våld mot naturen. Mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot män.
Några år tidigare har fotografen Gloria lämnat huvudstaden för ett liv i ekobyn Toivola i Kuhmo. Bakom sig har hon en uppväxt med en våldsam pappa och en relation till en våldsam man – erfarenheter som effektivt tigs ihjäl av hennes närmaste. Hos en terapeut har hon samlat mod och verktyg för att pröva ett annat liv i Toivola.
Ekobyn leds av matriarken Sylvi. Nolltolerans mot våld råder. Man odlar sin egen mat, håller sig med djur och livnär sig på turism och hantverk. Handens kunskap, respekt för naturens gåvor och visshet om resursernas ändlighet förenar en brokig skara människor i Toivola.
Gloria har sin tioåriga son Luukas med sig. Han har sin far, sin skola och sina kompisar i staden. Egentligen hade Gloria kanske inte tänkt stanna i byn. Men så kommer pandemin. Världen stängs ner, Toivola sluter sig mot den och Gloria och sonen blir kvar.
Pandemin blir en prövning för kollektivet. Olika åsikter om hur den ska hanteras kolliderar och när det allt överskuggande virushotet plötsligt förbyts i ett allt överskuggande Ukrainakrig är Sylvi inte längre kvar i Toivola, Gloria har förlorat vårdnaden om Luukas och olyckor och mystiska försvinnanden hemsöker ekobyn.
Vargens unge
av Johanna Holmström
Omslag: Elina Grandin
Förlaget, 2024
427 s.
I början av boken, när Holmström dukar upp ingredienserna och låter vildmarken i Kuhmo breda ut sig över sidorna, tänker jag på Kerstin Ekman och hennes mästerverk ”Händelser vid vatten”. Kollektivets mekanismer, naturens storhet och skörhet, våldets närvaro i allt och alla och flörten med spänningsgenren förenar ”Vargens unge” och ”Händelser vid vatten”.
I naturskildringarna glimmar Holmströms text stundtals i paritet med Ekmans. De delar en lyhördhet för naturens skepnader. En sällsam förmåga att i text förvalta naturens närvaro som bygger på gedigen kunskap och en poetisk skärpa i blick och språk.
Nuddar vid stora frågor
Holmström nuddar vid stora frågor i sin text. Våldet är en gemensam nämnare för dem alla. Människans våld mot naturen. Mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot män. Och det våld som ligger latent i alla maktordningar och hierarkier: mellan föräldrar och barn, mellan samhälle och medborgare, i kollektivet och i kärleksrelationerna.
Här finns en svärta som är utpräglat holmströmsk. Otrygghet är ett grundackord i alla världar hon tecknar och ”Vargens unge” är inget undantag. Spänningen mellan olika verklighetsuppfattningar och förmågan att ringa in hur särskilt kvinnors erfarenheter misstänkliggörs och sjukförklaras är hennes bravur. På den punkten tangerar hon tidvis djupskikten hon rörde sig på i ”Själarnas ö”. Men hon dröjer inte där. I ”Vargens unge” finns inte tid att dröja.
Vi ska hinna med polisarbete inklusive sexuell spänning mellan parhästar, klumpig chef och problem med kombon karriär och familjeliv. Vi ska komma ihåg krigens arv, återkalla pandemitidens undantagstillstånd, veta att klimatkrisen accelererar, undra över vad som hände både med den stumma pojken och med Seijas son, grubbla på moderskap som ynnest, plikt och haveri och fundera på vad Ukrainakriget kan ha för konsekvenser för en vildmark som gränsar till Ryssland.
Imponerande register
Genom sin författarkarriär har Holmström uppvisat mod att ta sig an ett brett spektrum av ämnen och genrer. I ”Vargens unge” demonstrerar hon att hon behärskar ett imponerande register. Hon är påläst, välformulerad och välkomponerad. Det är tillräckligt spännande för den som vill ha spänning och tillräckligt bra för att kallas roman. Brännande aktuellt dessutom.
”Vargens unge” är ett prov på Holmströms mångsidighet, men ändå känns det som om hon aldrig riktigt sätter sig på prov. I stället för att fördjupa motiven fyller hon på med flera och vissa blir aldrig mer än schabloner. Personporträtt som kunde ha broderats ut och komplicerats lyfter aldrig från pappret. Romanen utmanar varken spänningens formler eller tidens förhärskande narrativ.
Kanske är det spänningsromanens andfådda plikt att ständigt mata läsaren med nya intrigtrådar som spökar. Kanske är det tryggheten i Holmströms tveklösa författarprofessionalitet som tillåter henne att vila i sin förmåga. Men ovissheten, sårbarheten och outsägligheten som riktigt stor litteratur kan uppenbara lyser med sin frånvaro i ”Vargens unge”. I stället för att släppa behärskningen och öppna den värld hon skildrar sluter hon den i sin skickliga hand.
Boken har gått som daglig följetong i Dagens Nyheter under sommaren. Att läsa i den formen gör det svårt att hålla reda på sammanhangen. Förf. hoppar mellan tidsskeden och platser. Visserligen gick det att titta tillbaka på föregående avsnitt, men det är ju enklare med en fysisk bok. Kändes ofta som att jag missat något. Kommer inte att skaffa den ändå.
Och ja, vart tog den mystiska lilla pojken vägen, vargungen? Fattade ingenting!