Förflytta dig till innehållet

BOKEN: Vad förmår väl ett löv mot skövlingen av skogen?

Ernest Protasiewicz
I Ulla Donners serieroman ”Den naturliga komedin” bärs bildberättelsen och den hejdlösa satiren av träffsäkert skapade karaktärer.

Jag läser Ulla Donners ”Den naturliga komedin” på bussen, där resandeetiketten blivit att man scrollar på mobilen och aldrig uppmärksammar varandra.

Så ingen tittar på mej när jag gapskrattar över fiffigheten i uppslaget med kommentarer i svamptrådarna, utritade i det underjordiska mycelet under jorden. Det är mitt i prick.

Ulla Donner tecknar just så träffsäkert, trycker bestämt på ömma punkter, men också med märkbar ömhet för de ofta ganska tafatta protagonisterna. Och för läsaren, men läsaren får man också ställa krav på.

”Den naturliga komedin” är hennes tredje serieroman. Bägge tidigare var varit nominerade för Serie-Finlandiapriset. ”Skiten”, kammade hem det 2020. Den beskriver arbetslivet, unga vuxna som jobbar på en hypad reklamfirma och sköter sitt sorgset komplicerade sociala liv after work.

I den nya berättelsen är de flesta svampar, och den utspelar sig i en skog. Också svamparna har drag som motvaras i människovärlden. Men den viktigaste identifikationen fästs vid ett björklöv, en genialt inprickad huvudperson. Lövet, en liten, liten individ, praktiskt taget anonym, kan inte tro att hens insats har någon avgörande betydelse. Intalar sig det. Stor igenkänning kan infinna sig här.

Lövet, som heter Björk, väntar på den stora höstruschen när alla virvlar runt i blåsten, men det har kommit på avvägar och stöter ihop med Candy, en blandsvamp med akut kärlekssorg. Candy blir lövets ledsagare genom skogen.

Bland svampar och kalhyggen. Ulla Donners nya serieroman ”Den naturliga komedin” leder oss på en vandring genom en skog i ett katastrofalt tillstånd. Men historien ger oss ett frö av hopp.

En av berättelsetrådarna är dragen ur ”Den gudomliga komedin”, Dantes verk, och snabba citat finns inbyggda, man kan ana dem där de slinker in som högtravade fraser svampar emellan. Man får dem också kartlagda i citatredovisningen i slutet av boken. Det är roande. Inte oviktigt är att det också knyter verket till världslitteraturens eget myceluniversum.

Serieromanen är sorgsen satir med ystra krumsprång, dråplig ironi bryter känslan av sorg, hopplösheten som drabbar en när man kommer längre in i skogen. Mångfalden, som ju är skogens själva poäng – och garantin för fortsatt liv – attackeras genom kalhyggen och monokultur.

Koloriten håller sig till höstlövsgult och mörkblått och svart. Det ger ett ödesmättat intryck, men svampkulturen är livad och pratsam. Rytmen ger stadga och omväxling, sidor med många rutor och smattrande repliker bryts av i ”tysta” uppslag.

Flera röster har redan sagt att handlaget i vissa av Ulla Donners bilder påminner om Tove Janssons. Kanske det, man kan väl läsa in en hedersbetygelse eller blinkning till henne till exempel i uppslaget alldeles i början, där Candy och lövet sitter i en nattlig, drömskt stiliserad skog. Bilden har en dold belysning, så att huvudpersonerna kastar dramatiska skuggor.

Nära att missa höstlövsfesten. Lövet Björk har kommit ifrån sitt sällskap och ber blandsvampen Candy om en handräckning. Tillsammans vandrar de genom skogens kalhyggen och flummiga svampkolonier. Ulla Donners serieroman ”Den naturliga komedin” är en mörk historia med inslag av uppfordrande och uppsluppen humor.

Tove Jansson-glorian är en komplimang, som sådan välförtjänt. Ulla Donner har ett eget sätt att åstadkomma drama, inte minst genom figurernas fysionomier, särskilt ögonen, som genom serieromanerna bär en hel palett av uttrycksfullhet, från förvåning och förvirrad indifferens till påstridighet eller aggressiv avskärmning.

Svampen Candy döljer sin blick bakom mörka glasögon. Candy är också en nyckfull och inte helt pålitlig ledsagare, som gärna försjunker i självömkan, orsakad av att kärestan Pierre, en eftertraktad sopp, hittat en finare svamp. Svamparna verkar också vara ganska gränslösa typer, att de speglar oss även i det avseendet gör lite extra ont.

Mänskorna som ödelagt skogen syns inte i bild, de hänvisas till som ”de”. Närmast kommer en konfrontationsbild av en grävskopa. Skogens invånare står sig slätt mot den. En grupp svampar reagerar ändå på sitt sätt, genom att skapa en ”fristad”, Kretsen, där man i stället fokuserar på och utvecklar sig själv under ledning av gurun Kombucha.

Lövet Björk är inte heller fri från fluffigt prat om positiv energi och livsresor. Men Björk blir den som ändå tappert bevarar ett hoppets frö, helt konkret. Det anförtroddes av den plågade och trasiga Gun, en flytande människoliknande gestalt som personifierar skogen, kanske hela naturen, som sådan.

Ulla Donners tecknarskicklighet har många som sagt vittnat om. Men lika mycket bör man peka på hennes förmåga att pricka in de ideala huvud- och bipersonerna som håller ihop den avbildade historien och samtidigt levererar en vass tidskritik, som kan lista sig in i oss genom skrattet. Inte alla kan den konsten.

Den naturliga komedin

av Ulla Donner

Schilds & Söderströms / Galago, 2023

121 s.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter