ÅU 30.12.2019 20:07

Åbo Akademis historik del 3.

Åbo Akademi i sin början.1918–1945
av Nils Erik Villstrand
Bildredaktör: Annette Landen
Grafisk form: Anders Carpelan
Åbo Akademis förlag, 2019
431 s.

I en av de två delar av Åbo Akademis hundraårshistorik som utkom 2018 finns ett foto (av Bengt Carpelan) från firandet av ÅA:s 50-årsjubileum 1968. På bild är Urho Kekkonen, blivande hedersdoktor, och rektor Nils Erik Enkvist med rektorsinsignier och ett glas med festlig dryck i handen. De står nära varandra men ser år varsitt håll.
Det finns en dynamisk mångtydighet i bilden. Det finns det också i alla tre böcker som kommit ut för att hedra och analysera Åbo Akademis första hundra år. Men då borde man hellre säga mångtydlighet, för det finns ingen aktivt fördunklande agenda i denna historieskrivning, som i stället vill föra fram en mångfald perspektiv.
De två första delarna är tematiska och heter ”Åbo Akademi och samhället” (red. Anders Ahlbäck och Henry Nygård) och ”Åbo Akademi och kunskapen” (red. Laura Hollsten). Den tredje i den onumrerade serien är historieskrivning av mer kronologiskt snitt och den har en enda författare, Nils Erik Villstrand, professor emeritus i nordisk historia vid ÅA. Den omfattar åren 1918-1945.
Åbo Akademi inledde sin undervisning vårterminen 1919. Enligt de siffror som presenteras kan man dividera fram att det gick 3,3 studenter på en lärare. Studentantalet var 49. I det första tryckta programmet förklarades den försiktiga starten med ”tidsförhållandena och mellankomna svårigheter”, en fras som Villstrand säger är en ”rätt lyckad eufemism för dyrtid och ett nyss avslutat inbördeskrig”.
Visst imponeras man av kraften i alla de åtgärder som skulle få Finland på fötter efter världs- och inbördeskrig. Med åren (och med hjälp av personer utbildade till exempel vid ÅA) har man lärt sig se vad det också krävde av bryskt bortträngande.
Åbo Akademis historia är en del av hela samhällets och landets historia, Stiftelsen för Åbo Akademi som grundades 1917 är jämnårig med republiken. Villstrands skildring är faktaspäckad, tydlig utan att någonsin bli tjatigt pedagogisk. Han är också en mycket god stilist. Också därför blir läsningen gnistrande intressant.
Några avsnitt är rätt namnsprängda, till exempel avsnittet om ”Ramar och innehåll” som går in på upplägget av olika ämnesprofiler och vem som påverkade vad. Den biten kan med fördel förlängas med en ”fördjupad kurs” i ämnesområdenas utveckling under hundra år i volymen ”Åbo akademi och kunskapen”.
Mest spännande finner jag biten som reder ut varför och hur Åbo Akademi kom till. Åbo hade ett traditionens försprång med sin tidigare universitetshistoria, men viktigare var det tidiga 1900-talets krav på utbildad ledning för det växande näringslivet.
Och det man talade högst om i Svenskfinland var hur svenskans ställning behövde en enspråkigt svensk högre utbildning. Åbo passade också bra som ort, här fanns redan kulturinstitutioner, tillkomna tack vare stora privata donationer.
Donationerna blir också avgörande för ÅA. Det finns mycket att hämta i historiken för den som har ett uns intresse för samhällsekonomi och utbildningspolitik – och intresset växer under läsningen. Villstrand lyckas med konststycket att hålla de stora linjerna konstant samlade och samtidigt gå under huden på den krumbuktande organism som är Åbo Akademi.
Perspektivgivande är också avsnittet om universitetsgrundande i Europa i början av 1900-talet. Nästan femtio universitet grundades under 1910- och 1920-talet i Europa, och många av dem, inklusive Åbo Akademi, fanns på områden som fram till 1917 hört till det ryska kejsardömet. ÅA är ändå unikt för att det från början arbetade på ett minoritetsspråk.
Tiden präglades av en spänning mellan nationalism och internationalism. Det avspeglade sig också i tyngdpunkterna inom humaniora. Man talade om ämnen av större eller mindre ”nationell relevans”. Men ÅA:s första rektor var den internationellt mest namnkunnige (någonsin, enligt många) Edvard Westermarck, sociolog och filosof.
Han efterträddes i början av 1920-talet av Severin Johansson, en mer pragmatisk ledare, mest känd var han för att få loss donationer. Villstrand tillåter sig just inte egna karaktäriseringar, men Johansson kallar han, uppenbarligen på goda grunder, för en ”karismatisk buffel”.
Severin Johansson återkommer också i en av de tidigare volymerna i en intressant studie av Pia Maria Ahlbäck som diskuterar hur auktoritet iscensätts i kraft av personlighet; Johanssons motexempel är då Alma Söderhjelm, Finlands första kvinna på en professorspost. Undersökningen pekar också på hur vi ser på expertis i dag: helst som opersonlig och utbytbar.
Åbo Akademi var – och är med dagens internationella mått – en liten enhet. Många referenser måste bli personliga. I avsnitten om undervisning och studenter kommer man en sekund också in på vilka professorer som var bra föreläsare och vilka som var usla, det kan vara sånt vi finlandssvenskar vill veta för att allt ska vara komplett.
Tabellerna för vilka samhällsklasser studenterna utgick från visar att det gick långsamt att få landsbygdens unga till universiteten. Efter kriget vet vi att det börjar se annorlunda ut, men Villstrands framställning slutar 1945, en bra tidpunkt att stanna upp på. De som var unga då fick barn som skulle börja studera på 1960- och 1970-talet – kanske i Åbo. Men också i en värld som såg helt annorlunda ut.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln