Freja Rudels 13.01.2021 11:00

Kommer Oravais att dra på sig lika osannolikt mycket mord per capita som Midsomer? Nalkas lika bråda tider för Österbottens polisinrättning som för polisen i Ystad? Risken finns om Nilla Kjellsdotter skriver vidare på den väg hon stakar ut i sin debutroman I rättvisans blod.

En kvinna hittas ihjälslagen. Det som först ser ut som resultatet av utdragen hustrumisshandel visar sig vara något mer komplext. När ännu ett mordoffer uppenbarar sig i Oravais inser polisen att de har en svår nöt att knäcka. 

Bokpärm

Thrillerelement letar sig numera in i var och varannan bok. Denna likriktning, som tycks bygga på villfarelsen att deckarintriger är det enda läsare förmår ta till sig, kan kännas nog så tröttsam. Trots det finns det alltid utrymme för goda deckare. Som titeln antyder bjuder Kjellsdotter på en hederlig deckare, komplett med blod, hämnd och rättsskipning. Tids- och genretypiskt aviseras boken som en del i en större helhet: I rättvisans blod inleder deckarserien Morden i Österbotten och lägger grunden för ytterligare blodiga förvecklingar i österbottnisk tappning.

Huvudpersonen, kriminalkonstapel Mija Wadö, lever för sitt jobb och försummar sitt anemiska privatliv. Likt merparten av sina litterära föregångare är hon en ensamvarg, lätt asperger-kantig socialt, men med hjärtat på rätt ställe. När hon drar ihop sitt svallande mörka hår i en hästsvans flimrar tv-serien Brottets ikoniska Sarah Lund förbi, i kombination med lite Kitty Drew-estetik.

Kjellsdotter kan sin genre och turnerar friskt dess klichéer. Vi har radarparet som gnabbas för jämnan, givetvis med romantiska undertoner. Det står en nyfiken och pratsjuk pensionär i trapphuset varje gång Wadö kommer hem. Polischefen är inte det vassaste verktyget i verktygslådan, små orter visar sig vara de dödligaste och offren är kvinnor. Det går inte att hävda att Kjellsdotter skulle vara särskilt nyskapande, men hon gör klichéerna till sina, bökar frimodigt runt bland dem och får ihop en fungerande helhet.

Öppnar sig för alla

Wadö må vara lika mödolöst snygg som Sarah Lund, men till skillnad från Lund drar hon inte på sig någon smakfull handstickad Islandströja, utan noppiga blusar från HM som stylas med en snusprilla under läppen. Kjellsdotters Oravais är litet, men för att vara deckarsceneri är det befriande icke-pittoreskt, med höghusområden, bensinmackar och riksvägen som främsta landmärken. För den infödda och införstådda är det österbottniska säkert en både uppenbar och givande extrakrydda i boken, men den portioneras på ett sätt som inte stänger ute andra läsare. Dialekten lyser exempelvis med sin frånvaro och miljön är allmängiltig nog för att öppna sig för alla.

Nu är ju deckargenren ingen enhetlig genre, utan en brokig flora med allt från pusseldeckare och mord med mysfaktor till hårdkokta detektivromaner, psykologiska thrillers och samhällsanalytisk noir vars svärta kan vara så kompakt att den släcker allt vad tro på mänskligheten heter.

Kjellsdotter bjuder på lite av varje. Ledtrådar av typen stövelavtryck i snön samsas med klarsynta skildringar av kvinnors och barns utsatthet, en ryggmärgskänsla för klassfrågor och krasst korthuggen dialog varvad med kaffemättad polishumor. Boken räds inte mörka vrår, men är ändå mer feel good än nattsvart. Psykologin är främst av arten mainstream-kökspsykologi. Den öppnar inga oanade kammare i människopsyket, men håller i stort sätt som grundpelare i bokens trovärdighetsbygge.

Anders Wingren, Photomoments

Kjellsdotters berättande är genomgående fartfyllt och hon kan konsten att skapa spänning. Hon skiftar vigt mellan perspektiv, tider och rum och hon vet var en cliffhanger ska sitta. Imponerande många intrigtrådar lyckas hon också spinna fram, både i själva mordhistorien och kring sin huvudpersons liv.

Man kan tycka att håren gärna hade fått svalla lite mindre och att vissa klockor borde ha ringt avsevärt mycket tidigare i mordutredningen. Men det är samtidigt något befriande med ett berättande som inte trippar på tå kring nötta ordvändningar utan istället går på i ullstrumporna, skamlöst inställt på att underhålla. Att som läsare få känna att man är steget före polisen i boken kan dessutom vara barnsligt tillfredsställande, kanske mer så än den gapande mun som alltför konstfulla och långsökta intriger tenderar att frammana. Överlag andas I rättvisans blod en stark berättarlust som uppväger dess skönhetsfläckar i stil och intrig.

Det ska bli spännande att se vart den berättarlusten tar läsaren härnäst. Och vart den tar Kjellsdotter. I skrivande stund har debutboken, ursprungligen utgiven på inhemska Boklund, redan hittat över till Sverige, upplockad av Lind & Co. Bakom författarnamnet står en 33-årig österbottnisk tvåbarnsmamma som jobbar deltid som sekreterare och extraknäcker som långtradarchaufför. Snart kanske hon kan foga deckardrottning till meritlistan.

Freja Rudels

Dela artikeln