Freja Rudels 19.03.2024 11:00

Jag hörde en gång författaren Jonas Hassen Khemiri prata om den paradoxala effekten av negationer. Om du exempelvis säger att du inte har dödat några barn, rentvår du dig visserligen från ett brott, men du åkallar det också. Nekandet framkallar föreställningen om dådet.

Titeln på Ulrika Hansson tredje roman ”Det är inte synd om Edna Svartsjö” fungerar på samma sätt. Den aktualiserar samtidigt som den negerar och riktar skärpan mot den mångfasetterade spänningen mellan styrka och svaghet som boken frilägger.

I den nya boken återvänder författaren och Kyrkpressen-redaktören Hansson till sin litterära hemvist Österbotten. Men den här gången förflyttar hon sig drygt hundra åt tillbaka, till 1915 och Amerikafarandets, förryskningens och världskrigets tid.

Som tidsskildring är romanen mer än fungerande. Kanske för att Hansson inte primärt verkar vara ute efter att tidsskildra. Historien känns sällan som ett självändamål, vilket annars är ett ganska allmänt problem i historiska romaner. I Hanssons roman tjänar tiden genomgående som fond och verktyg, medan mål och mening koncentreras till berättelsen och personskildringen.

Här tar Hansson igen till de mörkare, mollstämda tonerna som dominerade i hennes respektingivande debut ”Jaktlaget” (2020). Det är i dessa vidden och djupet av hennes register framträder som starkast. Roman nummer två – ”Fannys väg” (2022) – var en mer vacklande historia med inslag av feel good. När jag läste den tänkte jag att Hansson är för bra för att skriva sådant, och ”Det är inte synd om Edna Svartsjö” bevisar att jag hade rätt. Det är nämligen en riktigt imponerande roman.

Det borde alltså vara synd om Edna Svartsjö. Hon är fjorton år. Hon har förlorat sin mor. Det enda hon har är en ganska oduglig far. I berättelsens början auktioneras deras torp bort för att han inte har kunnat betala sina skulder. De får bo kvar i bastun tills vidare och hanka sig fram som dagslönare. Ibland ligger fadern bara kvar på laven och stirrar i väggen. Antingen för att han inte förmår gå på jobb eller för att han inte är välkommen.

Det är lite synd om pappa Rafael, och därför kan det inte vara synd om Edna. Hon är inställd på att överleva. Till skillnad från sin far unnar hon sig inte att falla. Det ligger inte för henne. Och det finns helt enkelt inte utrymme för svaghet. Det utrymmet upptar redan pappan.

Det här kunde bli en endimensionell girl power-historia om en präktig flicka som reder sig mot alla odds. Och på ett plan är det också vad den är. Men Hansson lyckas frilägga rädslan inunder, priset på, förutsättningarna för och tvånget bakom det mod Edna uppvisar. Edna är inte präktig, hon är tvungen och som hjältinna stundtals svår att tycka om.

Schildts & Söderströms

Hansson har en skarp blick för könsmaktordningens grepp om tillvaron. Både för hur den tjudrar människor vid trånga roller och för hur det uppstår glipor och glapp där någon inte lyckas leva upp till förväntningarna. Edna är stark, men frågan är om hon skulle vara fullt så stark om inte hennes närmaste människor, pappa Rafael och småkusinen Anton, var bräckliga män.

Ur arvssynvinkel börjar Edna på minus i dubbel bemärkelse. Ekonomiskt är hon utblottad. I ett torp i skogen lever hennes galna faster som ett djur i bur. Med det bagaget är man tvungen att sköta sig. Edna håller barndomen och glädjen på avstånd, vrider nacken av orrar och harar, fixerar sig vid att tjäna pengar och ta sig fram i livet.

På mejeriet där hon hjälper till ibland visar Marta att en kvinna kan domdera, ha en egen identitet som mejerska och rå om sig själv i ett eget hus. Motsatsen lurar hos Nybackas Anders, storbonden som de står i skuld till. Han är beredd att kvittera skulden mot att Edna blir piga hos honom.

Omsättningen på pigor har av outtalade anledningar varit stor hos Anders. Vad exakt det innebär att vara piga där, hur stor skulden är och hur länge den ska återbetalas är obehagligt oklart. Mot självförverkligandet som mejerska står livegenskap på Nybacka. Det är två livsvägar och begränsningar som Hansson gör påtagliga och levande genom sin Edna.

Hansson har förmågan att fånga och förvalta motsägelserna som finns inbyggda i allt, inte minst i människan.

Hansson har en sällsam förmåga att utkristallisera smärtpunkterna i tillvaron. När hon lokaliserar Ednas fasa för att ha ärvt sin fasters galenskap till skiljelinjen mellan att leva älskad och att leva omhändertagen blottar hon en hisnande klarsyn. Att ett eget rum får vara både sinnebilden för frihet och en fängelsecell är ett exempel på Hanssons förmåga att fånga och förvalta motsägelserna som finns inbyggda i allt, inte minst i människan.

Ända ut i periferin av persongalleriet tecknar Hansson flerdimensionella porträtt. Vad som bär oss, vem som egentligen bär vem och hur, är öppna frågor romanen igenom. De centrala relationerna i boken är heller aldrig entydiga. Allting bär på sin motsats, också Ednas envetna självständighet:

”Hon är någons dotter. Det måste räknas som något, vara ett skydd, även om han är som han är. Edna, Rafaels dotter, viskar det i hennes huvud, som en besvärjelse, som en bön.”

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln