Freja Rudels 28.06.2022 15:00

Den 24 februari 2022 skrevs världen ny.

Rysslands invasion av Ukraina försköt gränserna för det möjliga.

Den var startskottet för ett uppslitande uppvaknande inför vidden av Putins skrupellöshet.

Vart det hela ska leda vet ingen. Nyss hörde jag Natos Jens Stoltenberg säga att kriget kan komma att fortgå i åratal.

Här kan det vara läge att påminna sig om att det i själva verket redan har gjort det. Det rysk-ukrainska kriget började för åtta år sedan.

Redan då framträdde ett Ryssland kapabelt till grova övertramp. Övertramp som skrämmande snabbt förvandlats till ett slags normaltillstånd.

Euromajdan, annektering av Krim och kriget i Donbass blottlade starka och vittomfattande spänningar i och kring Ukraina år 2014.

Var dessa har sin början är en historia i sig som rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén och journalisten och Ukrainakännaren Peter Lodenius (1942–2018) gör ett försök att belysa i boken ”Ukraina – gränslandet”.

Boken gavs ursprungligen ut 2015 men finns nu som nyutgåva med ett nytt förord av Laurén.

Förordet är i kortaste laget: En ögonblicksbild där hon blottar sin förvåning och förfäran inför invasionen 2022.

Det är skrivet i mars och situationen är givetvis för färsk för hållbara analyser.

Däremot hade en genomgång av åren mellan krigsutbrottet 2014 och invasionen varit givande.

Men då hade det kanske inte varit en nyutgåva längre, utan en helt annan bok och ett större projekt att ro i hamn.

”Ukraina – gränslandet” är en rik liten bok som alltjämt har mycket att ge den som vill försöka förstå det som försiggår i Ukraina. Lauréns rapporter från fältet varvas med Lodenius analyser av ukrainsk politik och historia.

Skribenterna kompletterar varandra väl.

Där Lauréns texter tar en till skeendet och låter människorna och känslorna komma till tals, skriver Lodenius mer distanserat och teoretiskt.

”Ukraina” betyder landet vid gränsen, och i boken framstår landet som något av ett sår mellan öst och väst.

Euromajdan – den utdragna massdemonstrationen mot president Janukovytj beslut att inte ingå associationsavtal med EU – vittnade om en vilja att tillhöra Europa.

Den proryska separatiströrelsen och kriget i Donbass drar i motsatt riktning, mot den ryska intressesfären och kulturella gemenskapen.

Lodenius visar hur Ukraina historiskt varit kluvet mellan öst och väst. Innan första världskriget hörde landets västra halva till Habsburgska riket och den östra till Ryssland.

Klyvningen lever vidare i händelseutvecklingen 2014, där EU stakar en väg västerut för landet, Ryssland svarar med samma mynt och mer och Ukraina blöder.

Laurén rapporterar från Majdan, Donbass och Krim. Överallt möter hon människor som är trötta på landets korrumperade styre.

På Majdan stavas lösningen väst. I östra Ukraina, dominerat av tunga industrier i nära samröre med Ryssland, är man ovillig att klippa banden ditåt.

Skiljelinjerna mellan landets västliga och östliga del, ukrainsk- och rysktalande, hög- och lågutbildade korrelerar med huruvida man är proeuropeisk eller prorysk, men Laurén understryker gång på gång att skotten inte är vattentäta. Separatisterna i öst är en liten minoritet, liksom de högerextrema krafterna i Ukraina som Putin säger sig bekämpa.

Det är i Lauréns envisa nyansering av det svartvita som bokens stora behållning och angelägenhet ligger. Hon skriver bortom stereotypierna, och hon lyckas också visa hur destruktiva dessa är.

Ett av kapitlen ägnas åt propaganda. Här genomlyser hon särskilt det ryska propagandamaskineriet, hur påkostat det är och hur systematiskt man ägnar sig åt att underblåsa konflikter och rädslor som förstärker polariseringen och misstron.

Kapitlet blir något av en metakommentar till Lauréns eget skrivande och det journalistiska uppdraget i stort. Inom det svenska språkområdet spelar Laurén en viktig roll som ögon och öron österut. Därför är det extra intressant att läsa hur hon resonerar kring sanning och journalistik.

Där man i Ryssland försöker relativisera de egna propagandaproblemen genom att hävda att alla är lika goda kålsupare, framhärdar Laurén i sitt uppdrag och sin tro på att det finns en skillnad mellan det ryska propagandamaskineriet och den västerländska journalistiska traditionen.

Hon är inte naiv – vilket hennes ryska vänner vill påstå – men hon vägrar bli cynisk. Hon vägrar den likgiltighet som föds ur en cynisk världsbild.

En fascinerande av aspekt av Lauréns skrivande – som blir extra tydlig när man ser hennes texter varvade med en annans – är att hon själv använder många av de grepp som förekommer i effektiv propaganda.

Hon talar till både intellekt och känsla. Hennes reportage har starka narrativa stråk. Fakta varvas med affekt och de stora skeendena kommuniceras genom människan.

Det är av sådant man väver texter med kraft att påverka. I Lauréns hand tjänar greppen som vapen mot förenklingen.

Man lägger heller inte boken ifrån sig med en känsla av att man har koll på situationen i Ukraina. Man lägger den ifrån sig med en känsla av respekt för komplexiteten i en konflikt som denna.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln