BOKEN: Turtschaninoff blåser liv i varje vrå av fantasygenren
Brevformen är välfunnen i Maria Turtschaninoffs tredje bok om kvinnorna kring Röda klostret. Foto: Niklas Sandström
”Breven från Maresi är” Maria Turtschaninoffs tredje bok om Röda klostret. Den första kom ut 2014 och hette Maresi efter huvudpersonen – en av de färgstarka kvinnorna på ön Menos.
”Naondel” (2016) sysselsatte sig med förhistorien till Röda klostret, berättade den våldsamma historien om en grupp kvinnor som lyckades fly från ett patriarkat som fängslat och plågat dem och hittat en ö där de kunde leva tillsammans.
I den nya berättelsen är Maresi på väg tillbaka till sin barndoms by i Rovas, ett skoglätt bergigt land där människorna lever på småbruk, boskapsskötsel och vad skogen ger. Hon slår följe med en handelskaravan, hon har en mula lastad med sina få men desto viktigare ägodelar.
Hon sticker ut genom sin mantel som är blodröd. Den är en avskedsgåva från Röda klostret, där den röda färgen är en signatur, en dyrbar färg som kommer från snäckor i det omgivande havet.
Maria Turtschaninoff lyckas alltid med konststycket att infoga vissa genrespecifika drag så de fungerar helt organiskt och bidrar till spänningen i stället för att bara ge miljö och volym. Nu kan de ”etnografiska” detaljerna infogas i breven som viktiga nyheter till kvinnorna på Menos. Så kan man få detaljer om vilken utrustning och proviant Maresi har med sig vid något tillfälle, eller listan på gåvor av drottningen som omtalas i de sista breven.
Bevarad text, krönikor och brev spelar viss roll också i de tidigare böckerna om Röda klostret. Den här gången är breven genomgående. Det är ett lyckokast, eftersom själva formen bär kluvenheten hos Maresi. Hon har tillbringat sina formbara år på klostret, ditsänd undan den hungersnöd som drabbade hemtrakterna. I breven skriver hon hemifrån. Men lika mycket skriver hon hem.
När hon återvänder är hon ung vuxen och har att anknyta igen till mor och far och syskon. I en intensiv scen beskrivs hur hon ser på dem vid det första återseendet. Hon ser hur hårt de arbetar, hur oskolade de är, hur bristande deras hygien är. Hon ser detta, och mamman ser att hon ser.
Maresi kommer till sin födelseby med ett uppdrag. Hon ska grunda en skola – för flickor, är det först tänkt. Men pengarna som var till för skolan blir hon tvungen att ge ifrån sig. Det för henne närmare bygemenskapen men är katastrofalt för projektet.
Men det som hon resignerat tänker på som sitt öde och sitt misslyckande ger henne kraft till insatser som räddar byn från undergång. Och Maresis skola blir till slut av, tack vare en annans avgörande insats.
Man kan läsa romanen som en demonstration av utvecklingens dynamik. Dialogen mellan djärva föregångare och samfundet kan vara intrikat, det räcker inte alltid med att ha en fantastisk idé. Verkställigheten kräver att man kunnat förändra själva klimatet – och kanske sig själv.
”Breven från Maresi” är inte en uppfostrande historia om vikten av att kunna något, den handlar också om att utmana övermakten och kämpa för sin rätt. Där blir romanen den äventyrsberättelse som den också ska vara.
Liksom i den första boken om Röda klostret frigörs i det kritiska ögonblicket alla de krafter som står till buds. I händerna på någon annan författare skulle de här storvulna scenerna skjuta långt över sitt mål, men Maria Turtschaninoff kan tämja dem för sin berättelse. Man blir imponerad av hennes skicklighet när det gäller att bygga upp en historia, arrangera klimax och få det att avklinga.
Vad mer behövs? Lite mer, faktiskt. Berättelserna om Röda klostret lever också på sitt idéinnehåll. De två tidigare visar på hur patriarkatet alltid innebär våld mot kvinnor. Då blev huvudlösningen att kvinnorna skapade en egen värld dit inga män hade tillträde.
I ”Breven från Maresi” har feminismen gått in i en inkluderande fas. Där lever Maresi bland kvinnor och män och in i berättelsen kommer en bror, en far, en älskare, en livskamrat som är en man och kärare än någon annan. Utan dem skulle Maresi inte kunna växa till sin fulla potential i sin hemby.
När det återges så här verkar det kanske platt och torrt belärande, men allt återges i romanen som en kontinuerlig rapport, man får en bit i taget, intensivt och förtroligt, i brevform. Breven har olika mottagare på Menos och ibland kan man märka en skillnad i tonfall, ibland kastar man sig som läsare bara otåligt in i rapporteringen.
En av de viktigaste relationerna i boken är den till mamman i hembyn. Den är inte helt harmonisk, modern och Maresi har länge svårt att förstå varandra. Men mamman har också en enorm kraftreserv som är annorlunda än Maresis mer intellektuella.
Till bokens höjdpunkter hör den ordlösa kraftöverföringen dem emellan, det som gör att Maresi får kraft att skydda byn mot de råa soldaterna, hon kan skapa ett osynligt skydd. Men det mest gripande är då modern, när hon ligger på sitt yttersta, får Maresi att förstå att murar inte bara är skydd, de stänger också in, och stänger världen ute. Det är en scen man kan bära med sig länge.
Skildringen av mamman lämnar mycket öppet, kanske kan hon få återkomma i en ny berättelse. Den skulle jag gärna läsa. Andra spår vore också tacksamma, till exempel vad som sker med Silla, ett av de uthungrade föräldralösa barnen som räddats av bysamfundet från en säker undergång. Sådant kan man fantisera om och undra över. Och också vad som sker med den nya generationen bland Rovas söner.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.