BOKEN: Träffsäker romandebut av Ulrika Hansson med ”Jaktlaget”
Ulrika Hanssons debutroman är övertygande. Pärmbild: Helen Korpak
Romandebutanten Ulrika Hansson berättade nyss i en intervju i Kyrkpressen, där hon själv för övrigt arbetar som redaktör, att hon först skrev på två olika berättelser, en om en grupp män som tar lagen i egna händer, en om en olycklig familj.
Så kom hon på att kombinera dem och ”Jaktlaget” blev till, en balanserat berättad roman och en ovanligt övertygande debut.
”Jaktlaget” utspelar sig i en österbottnisk by, där en sjö blir invaderas av häckande skrattmås.
Då fågelskarorna anlänt vet invånarna att de inte får en lugn stund på många långa veckor. Oljudet är obeskrivligt, stanken av fågelskiten ständigt påträngande. I vattnet kan ingen människa gå, det är slut på badandet i strandbastun.
Någon hjälp av stat och myndigheter får man inte, det blir avslag för bidrag till muddring, som hade varit en utväg.
Grannsjön, som hade samma problem blev åtgärdad på det allmännas bekostnad, nu tänker man att deras måsar landat i Langsjön. Bitterheten gror, särskilt som djurvänner och instanser som skapar opinion och regler på orter långt därifrån anser att man ska gilla läget.
En plan föds, och den verkställs. Men vad kan en handfull män egentligen göra för att avlägsna tusentals häckande fåglar, utan att oinvigda får insyn? En av dem har i alla fall en idé som verkar genomförbar.
En av huvudpersonerna är Bengt, som jobbar på fabriken som tillverkar elementhus. Vill man karaktärisera honom famlar man först, han tycks vara en så vanlig man. Han är händig. Men han är också sensitiv. Han vill göra det som är rätt. Han tappar nerverna en gång, eller två.
Männen jobbar på fabrik, kvinnorna inom vården och i serviceyrken. Bengts hustru Solveig arbetar i långvården, på ”bädden”, som bäddavdelningen kallas i dagligt tal. Fastän byn följer med sin tid är könsrollerna konservativa.
Och att ha sina rötter djupt i hembygdsmyllan värderas högt. Att studera kan göra en till främling, alla tolererar det inte utan vidare. Förklenande kommentarer drabbar ofta den som tar steget ut ur bygemenskapen. Att bli ”pappersvändare” kan vara snudd på förräderi.
Men Bengts utflugna barn studerar och Ingers och Christers son Johan har blivit psykolog och öppnat egen mottagning i Åbo.
Inger och Christer och deras son utgör den djupt olyckliga familjen – men var och en har på sitt sätt hittat en väg ut innan berättelsen är över.
Inger blir romanens andra huvudperson. Hennes familjs öde tangerar frågan om vad man riktigt kan veta om andra på en liten ort där insynen i människors privata liv verkar stor. Inför vissa frågor krymper plötsligt synfältet.
Våld inom familjen, till exempel. Men ser man det rent tekniskt finns inte ens det problemet hemma hos Christer och Inger. Han slår ju inte henne.
Skildringen av Christer skissar träffsäkert en som inte begriper ett jota om ömsesidighet i relationer.
Texten fångar hur han fungerar, får tag i ögonblicken när han når sin gräns. Han har en särställning på orten och i jaktlaget, man går inte emot honom utan vidare. I måsfrågan kräver han att man håller sig till lagen, för jaktlagets anseendes skull.
En gång har Christer och Inger varit på väg mot gemenskap och lycka. Det var när de väntade sitt barn; sen blev pojken inte som pappan önskade, han var en vekling med intellektuella intressen. Hustrun blev också en besvikelse – alltid var hon på pojkens sida.
Romanens övergripande motiv blir hur man möter det som invaderar det personliga utrymmet, konkret som en måskoloni eller som en känslomässig ockupation som sker tyst och gradvis.
Resurserna att möta utmaningen är ojämnt fördelade. Bengt har sin grupp av likar till sin hjälp, Inger har nästan ingen.
Men Inger har ett andningshål i församlingens Tacksamhetskurs, en tillställning man i all dess välvilliga larvighet kan känna en viss ömhet för.
Där hittar Inger i alla fall en vän, den lite robustare Bodil, som också erbjuder Inger sysselsättning. Det ligger en viss subversiv humor i att byns kvinnor hittar en gemenskap i att ordna serveringen på begravningar.
Många kan skriva bra och prickfritt, men det behövs talang och öga för att hitta rätt fåra för berättelsen och att hitta betydelsedigra stickspår och parallellsituationer som förstärker känslan, riktningen, rytmen.
Ulrika Hansson har den förmågan, ”Jaktlaget” är en oupphörligt spännande berättelse.
Ulrika Hansson. Foto: Helen Korpak.
Romanen serverar givetvis inte något ställningstagande i frågan om man har rätt att förgöra djur som tar för sig av det människan ser som sitt. Den frågan har ett långt liv också utanför den här historien, som slutar i ett snabbt och stiligt klipp ur fågelperspektiv.
Kanhända reflekterar man mer över hur kommunikationen gestaltas på den lilla orten. I jaktlagets slutna grupp av män som känner varandras bakgrund väl behövs inte många ord.
I ett äktenskap blir det korthuggna en effektiv härskarteknik – den ger övertag tills något utifrån förändrar maktbalansen.
En by kommunicerar också mycket utan ord. De pedantiskt klippta gräsmattorna signalerar att man i alla fall på ytan underkastar sig kravet att vara som alla andra.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.