BOKEN: Tove Jansson har ord för sommarens skrymslen och rymd – men vågar vi fortfarande längta efter katastrofen?
För sjunde dagen i rad simmar jag runt viken vi kallar vår. Luften är stilla och het. Solen gassar från molnfri himmel. Svärmande trollsländor stora som svalungar flyger kors och tvärs och in i varandra. Uppslukade av sina parningsritualer händer det att de störtar genom vattenspegeln. Annars är den bländande blank.
Hela tillvaron är helgjuten. Den är vacker på det där fulländade och ohållbara sättet som skulle få Tove Jansson att kalla på katastrofen; att dra fram en komet, en översvämning eller åtminstone en rejäl storm.
Men hur gör man när katastrofen redan är här? När den är ett konstant och brännande faktum utan löfte om någon förlösning?
Jag släpar hem ett tummat exemplar av Sommarboken (1972) från biblioteket. Det är mitt sommarmåste, ungefär lika originellt som att coverbanden spelar ”Sommaren är kort” på skäridansen.
Men till skillnad från Thomas Ledins örhänge har Sommarboken rum för mer än bara ett uttjatat budskap. I den finns hela sommaren. Och den förvandlas och växer för varje läsning, för varje ny sommar den öppnas i.
Ingredienserna är enkla: en ö, en flicka, en farmor, en pappa, sommaren. Och så rymden kring allt. Hur alla beståndsdelarna får vara och växa. Respekt är ett annat ord som kommer för mig när jag försöker beskriva Janssons hantering. Respekt för gestalterna, ön och sommaren inberäknade, och respekt också för läsaren.
I Sommarboken får du kliva in i sommaren om och om igen. Novellen är Janssons paradgenre, och framom en hårt sammanhållen roman är Sommarboken en räcka noveller. Det är berättelser som talar både var för sig och i relation till varandra. Därför är det en bok om så mycket.
Janssons sommar lever, luktar och låter
Sommarboken handlar om gemenskap och tillit, men också om integritet och ensamhet. Den handlar om åldrande och om människoblivande, om bergfast envishet och flyktig förgänglighet. Framförallt handlar den om vad sommaren kan vara och hur vi kan vara i den.
Janssons sommar lever, luktar och låter. Ön spirar, prunkar, torkar, ger och tar. Det är den som dikterar tillvarons gränser. Gästrummet kringskärs av ett kärr och en tall och rymmer därför nätt och jämt en säng. Mossan ritar stigarna, för trampar du på den dör den.
Öns färskvattentillförsel är dimensionerad för envisa barrträd och styvmorsvioler. Att utsätta den för bevattning av poppel, rhododendron och lökar från Amsterdam är givetvis att förhäva sig och be om problem.
Per Olov Jansson/ Moomin Characters Balansen mellan människa och natur är sårbar och synlig framför allt för den som växer eller åldras; den som är liten nog att krypa genom öns djungler, skrymslen och grottor och den som är gammal nog att röra sig så långsamt att hon hinner se. Annat är det med ”de där som är i rätt ålder”, med pappan som planterar de holländska lökarna och direktören som planterar en villa mitt i en obruten horisont.
Blicken på naturen är vaken och vördnadsfull. På ön är det människan som är gäst. Miljömedvetenhet är ändå ingen central krydda i Sommarboken. Att sänka slask i havet är inget brott, att inte veta hur man gör det på rätt sätt är däremot förkastligt. Det jobbiga med pottor är att de måste föras ända ner till stranden för att tömmas.
Övergödningen av Östersjön är inte ett problem i denna 70-talsskidring av sommarliv i finska viken. Och givetvis heller inte klimatuppvärmningen.
Naturen är sårbar, men den är också nyckfull, stark och överlägsen oss. När den stora stormen slutligen drar in i Sommarboken är det naturen och inte människan som är aktören. Det vet alla utom flickan Sophia. Hon har bett gud om en storm, och därför är stormen hennes. Allt som förolyckas och går sönder vilar tungt på hennes samvete. Hon tror att hennes önskan om ett avbrott i tristessen förorsakade katastrofen, och farmodern har ett styvt jobb med att ta henne ur den villfarelsen.
Människans outplånliga avtryck
För oss anno 2021 är det ingen villfarelse. Bakom oss ligger den finländska mäthistoriens varmaste junimånad. I Canada har värmen passerat femtiogradersstrecket och i Ryssland nosar man på det. I vår vik är det 26 grader i vattnet och 29 i luften. Det är en sommardröm besannad, karikerad och förvrängd. En önskan som spårat ur.
Bakom solen, stiltjen och hettan lurar människans outplånliga avtryck. Summan av våra allt girigare krav på den här världen. Jag simmar runt i en natur som reducerats till en spegel.
”Vad gör den som vill att människan ska kunna förbli liten? Den som inte tror att människan kan klara allt?”, frågar sig miljöhistorikern Sverker Sörlin i sin bok Antropocen. En essä om människans tidsålder (2017).
Frågan hemsöker mig när jag plaskar i min vik och känner Sophias skuld och fasa. Hur ska vi kunna vrida styrkeförhållandet rätt igen? Hur ska vi kunna återta våra rätta dimensioner?
Sommarboken
av Tove Jansson
Schildts 1972, senaste utgåva Förlaget 2017
159 s.
Sommarboken hör till min varje-sommar -läsning. Alltid någon ny upptäckt. Vinkeln med miljömedvetenhet har funnits bland dem, även om inte riktigt på samma sätt. Skäribor har varit och är för det allra mesta mycket medvetna om hur de handskas med naturen. Det har ju i århundraden varit ett livsvillkor att vara i samklang med sin omgivning.
Tack för upplyftet av Sommarboken!