BOKEN: Texten kan ange riktning, men ord kan vara en opålitlig kompass
Förlaget Ellips började ge ut sin serie häften, ”lilla e”, 2012 och har nu hunnit till nummer 10 och 11. Volymerna pendlar stoffligt mellan poesi och essä och ges ofta ut i par. Då kan de komplettera varandra som Ulrika Nielsens och Fredrik Hertzbergs uppmärksammade bidrag om litteratur och kvalitet som kom ut i fjol.
Men de kan också kontrastera, som de senaste, Maria Tapaninens lyriska prosaberättelse ”Fågelrum” och Ambrose Bierces ”Djävulens ordbok”, ett urval av hans satiriska ordförklaringar i urval och översättning av Jonas Ellerström.

Maria Tapaninen: Fågelrum
Grafisk formgivning: Fredrik Bäck
Ellips förlag, lilla e nr 10, 2024
44 s.
Berättelsen ”Fågelrum” arbetar sig fram i episoder eller kapitel som kan sträcka sig över ett par rader eller uppta vid pass en halv sida. De är närgångna beskrivningar av vad som sker, beskrivet i presens. Så nära står man att hela bilden blir dunkel. Det är också textens själva finess. Den kommer att omfatta en process snarare än ett yttre skeende.
Det finns ett ”du” och givetvis ett ”jag” som iakttar och redogör. Att rikta sig till ett ”du” gör alltid texten gungig och risktagande. Vem gäller det, är duet och jaget överlappande, eller ska läsaren sätta sig i någondera positionen? Det är frågor som är värda att ställa sig.
Mellan jag- och dupositionerna flyger fåglar. De är förstås representationer, men det är inte nödvändigt att fixera dem i en särskild tolkning, det viktiga är att de är rörliga. De är också huvudsakligen utanför parternas kontroll, fastän kanske främst duet försöker få ordning på dem. Eller så är det bara i jagets föreställningsvärld som så sker.

Texten bör läsas i ett enda svep för bästa effekt. Till en början är den både trevande och exakt, sinnesintryck beskrivs precist men sammanhanget är diffust. Man får vänta till mitten av historien tills en känsla nämns vid namn: ”Fågelvingen sveper över ditt ansikte, det är smärtan som röjer stig, ristar märken i luften. I revan skymtar ett öga vars lock snabbt öppnas och stängs. Blicken når fram innan du hinner hindra den.”
En fras av central betydelse är ”röjer stig”. Texterna beskriver en väg. Det hela kan röra sig om en terapeutisk process, eller om hur man – steg för steg – knyter en känslomässigt omvälvande relation.
Slutet antyder ett val, ger ett slags facit, som en dramaturgisk eftergift, kanske. För helheten är det inte nödvändigt. En välvald rad av Rilke står som motto och öppnar läshorisonten, som en uppmuntran, man kan hålla sig till den: ”Ty du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig”.

Ambrose Bierce: Djävulens ordbok
Urval, översättning och efterord av Jonas Ellerström
Grafisk formgivning: Fredrik Bäck
Ellips förlag, lilla e nr 11, 2024
38 s.
Att orden, och hur de brukas i tiden, vid närmare granskning kan avslöja sin svajighet, är inget nytt. Hur pålitliga är orden som kompass? Det kan bero på vem som använder dem. Jonas Ellerström, som översatt ett urval ur Ambrose Bierces ”The Devil’s Dictionary” för Ellips, nämner till exempel August Strindbergs ”Liten katekes för underklassen”, där frågor och svar ställs i agitationens tjänst.
Ambrose Bierce var samtida med Strindberg. Hans dödsår brukar anges som 1914, han dog under oklara omständigheter. Han var skribent i många genrer: journalist, novellist, poet. Men mest känd har han blivit för ”Djävulens ordbok”, ett lexikon för alternativa betydelser, som började som tidningskolumner.
Bierces orddefinitioner känns ofta tidlösa, precis som en viss poserande cynism alltid kan vara på modet och vara roande. Ståuppare sysslar med något snarlikt i dag, drar ner applåder om de träffar prick. Bierce har en ironisk definition på applåd: ”Ekot av en plattityd”.

Genren är också självgisslande, givetvis. Skonar man ingen skonar man inte heller sig själv. Fast ibland innehåller attityden också en viss rundgång, i värsta fall känns skämtsamheten lite allmänt vattentrampande självgod, som den tog sig ut i Reader’s Digests skojavdelningar, som vi kan ha tagit del av i den svenska utgåvan Det bästa.
Men för det mesta är pennan vass, ironin glödande och träffen garanterad. Som ”ZICZACK: en osäker rörelse framåt, vacklande från sida till sida, likt en som bär den vite mannens börda”, eller ”GÄSTFRIHET: den dygd som får oss att ge mat och husrum åt vissa personer som inte är i behov av mat och husrum.”
Mina favoriter är de verkligt korta. FRIHET: en av fantasins dyrbaraste ägodelar” eller ”MER: komparativ till för mycket.”
Ordförklaringarna utkom i bokform 1906 och har med ojämna mellanrum dykt upp på bokmarknaden i kulturkretsar där man uppskattar den här formen av kritisk humor. I den utökade utgåvan av ordboken fanns drygt 1800 uppslagsord, men Ellips har nöjt sig med ett litet urval som platsar i seriens format som är ca 40 sidor.
Den som läser finska och vill ha mer kan vända sig till volymen ”Laajennettu Saatanan sanakirja”, som har drygt 300 sidor och är utgiven av förlaget Nastamuumio (2007) i översättning av Asmo Koste.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.