Freja Rudels 20.12.2023 11:07

Ellen Strömbergs nya roman är nästan plågsamt tidsenlig i sin skildring av habegär, tunn hud och prestationshets. ”Bli utan” handlar om att inte få det man önskar sig. Det där som alla andra tycks ha, och som man därför borde kunna prestera.

I Strömbergs bok handlar det om att inte lyckas bli med barn, men det kunde också vara något annat. Strömberg vecklar ut ett mycket allmängiltigt mönster för samtida sårbarhet i sin bok.

Strömberg har i sin tidigare utgivning pendlat mellan vuxen- och barnböcker. Med ungdomsromanen ”Vi ska ju bara cykla förbi” kammade hon sensationellt och välförtjänt hem Augustpriset i fjol.

För många är hon bekant genom sitt mångåriga bloggande eller från Ylepodden Sällskapet där hon med dov stämma och varm humor levererar spaningar kring aktuella fenomen.

Aktuell är också rädslan för att bli utan barn – en problematik som berör allt fler. Huruvida barn är en gåva eller en mänsklig rättighet kan man förstås diskutera, men den som än gång tillåtit sig att längta efter ett barn vet vilka oerhörda processer som sätts i rörelse. Processer som är närmast omöjliga att stoppa.

I Strömbergs roman lever Frida och Olof ett lagom lyckligt samboliv med hund. Fridas syster har nyss blivit mamma, medan Frida själv precis gett ut en bok som sågas av kritikerna.

Babybilderna som fyller systerns Instagramflöde får hennes följarskara att flerdubblas och de lukrativa samarbetena samlas på hög. Fridas stjärna dalar däremot.

Hennes position i den litterära världen sätts i gungning när boken floppar och hon har svårt att hitta in i skrivandet igen.

Ett spontant beslut att försöka bli med barn blir snabbt en fix idé som visar sig svår att förverkliga. Oförmågan att få barn flätas in i oförmågan att skriva.

Frida beställer hem en arsenal av ägglossningstest, äter folsyra, surfar efter fruktbarhetstips, laddar ner appar och kissar på stickor. Att bli med barn är ett projekt på samma sätt som skrivandet är ett projekt, och att misslyckas är det samma som att var misslyckad som kvinna och som människa, på djupet av biologins grundvalar.

Skickligt gestaltar Strömberg de luddiga gränserna mellan att vara och att prestera.

Skickligt gestaltar Strömberg de luddiga gränserna mellan att vara och att prestera. Hon visar hur skört det jag är som ständigt måste bevisa sin förträfflighet. Som ska demonstreras, mätas, vägas och bekräftas om och om.

Fridas drömmar handlar nämligen inte bara om att få barn. De handlar också om hur inläggen på Instagram ska se ut när hon lanserar sin graviditet och visar upp sin mage. Om hur hon ska hantera och posera ett framtida föräldraskap.

Runt henne fylls flödena med den sortens inlägg. Det är babyshowers och ultraljudsbilder och systersonen i alla tänkbara vinklar.

Man kan förstås ondgöra sig över vanvettet i sociala medias värld av papperstunna glansbildsfasader som får folk att jämföra sig sönder och samman. Men hur förljugen den än må vara, så är det en ofrånkomlig och synnerligen verklig del av vår tillvaro idag.

Strömberg är bra på att fånga det här. Hon skildrar de reella följdverkningarna av sken och fasader.

Frida i ”Bli utan” fastnar. Hon snärjer sig i skrivandet och gravidblivandet och bollar sina misslyckanden mot de ouppnåeliga fasaderna.

”Bli utan” är motsatsen till självhjälp. Frida ägnar sig snarast åt självstjälp. Förpuppar sig i bitterhet och självömkan, oförmögen att dela varken sin längtan eller sitt illamående:

”I en värld var jag den enda utan barn.
I en annan värld var jag den enda utan bra recensioner, försäljningssiffror eller stipendier.
I en tredje värld var jag en ointressant vän som inte hade något att berätta.
I alla världar var jag ensam.”

Frida gör sig omöjlig med alla i sin närhet. I den mån hon alls relatera till andra är det med giftiga pikar till höger och vänster.

Det är i bottenkänningen och i de svidande duellerna med sambon Olof och bästisen Søren som Strömberg är som allra bäst. Hon har blick för dynamiken i relationer och behärskar dialogens konst.

”Bli utan” känns sann, men förbi det bekanta når den aldrig riktigt. Strömberg trampar inte fel, psykologiskt eller stilistisk, men hon trampar heller inte ny mark.

Kompositionsmässigt är romanen enkel. Det är ett tidsplan, en jagberättare och en tydlig huvudintrig.

Strömberg skriver flyhänt och till synes mödolöst. Det är genomgående tillgängligt, omedelbart, men aningen endimensionellt.

Jag kommer på mig själv med att längta efter något som bröt mönstret, något som gick på tvärs med tiden, en dissonans som satte Strömbergs gehör på prov eller en tvist som fick tematiken att vidga sig utöver det jag redan visste.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln