Freja Rudels 12.04.2023 18:00

När Jens Stoltenberg den fjärde april välkomnade Finland in i Nato gladde han sig å Natos vägnar åt tillskottet av välutbildade trupper, en stor mängd reservister och högklassig krigsmateriel.

Här hemma var det i stället känslan av att ha räddat sig in i tryggheten som dominerade samtalet.

Vart ska man nu skickas och bli kanonmat, undrade en 26-årig vän till mig. Han sa det med ett leende på läpparna, men undertonen var mörk. Och han har anledning att undra.

Han är just en sådan där välutbildad reservist som Stoltenberg talade om. Att skyddet och skyldigheterna går hand i hand är förstås givet, men ändå är det sällan man hör dem dryftas samtidigt. Bilden av vad Nato konkret kommer att innebära är förunderligt vag med tanke på att vi redan är där.

När jag ger mig i kast med Rene Nybergs och Nils Torvalds brevbok ”Vägen till Nato. En brevväxling om Ryssland” är det med en förhoppning om att vår Nato-verklighet ska få fastare konturer. Det får den inte. Men den får en bakgrund.

Brevens tonvikt ligger uttryckligen på vägen dit, och det är en väg som konstant tecknas i relation till Ryssland. Själva Nato skymtar bara ibland som en hägrande deus ex machina i ett ödesdrama som handlar om Ryssland.

Kompletterar och konfronterar

Torvalds och Nyberg är lika gamla och lika spränglärda. Båda har konkreta, men väldigt olika erfarenheter av att leva i och iaktta Ryssland.

Torvalds studerade i Moskva som vänstersinnad ungdom och återvände senare som alltmer kritisk korrespondent. Torvalds återkommer till annekteringen av Krim 2014 som en viktig väckarklocka rörande Europas säkerhetspolitiska läge och redan som presidentkandidat 2018 flaggade han för ett Nato-medlemskap.

Nyberg har en bakgrund som ambassadör och tjänsteman och hans Rysslandskunskap famnar brett. Att vår historia tecknats i förhållande till Ryssland syns inte bara i politiken, utan genomsyrar också arkitekturen, tänkandet, självbilden.

Själva Nato skymtar bara ibland som en hägrande deus ex machina i ett ödesdrama som handlar om Ryssland.

Nyberg erbjuder ett inifrånperspektiv från maktens korridorer. I förhållande till VSB-pakten och finlandiseringen är hans hållning förståelse framför fördömande. Det var först i och med Rysslands angrepp på Ukraina i februari 2022 som han blev pro-Nato.

Skribenterna kompletterar och rentav konfronterar varandra. På den punkten fungerar brevbokskonceptet. Annars hinner jag nog tänka att denna finlandssvenska favoritgenre skulle må gott av lite redaktionell omsorg och nytänkande.

Antagligen är just detta exemplar på grund av omständigheterna rätt så framhastat. Det märks, inte minst i den knappa paketeringen. ”Första brevet (René Nyberg)”, ”Första brevet (Nils Torvalds)” och så vidare, lyder den föga informativa innehållsförteckningen.

Informativ brevbok

Den underliga kombinationen av påklistrad förtrolighet och oundviklig självmedvetenhet som brevskrivande inför öppen ridå frammanar, förtar något av substansen i korrespondensen. Jag undrar om inte skribenterna hade nått längre i tanken exempelvis i essäer på några givna teman ur respektive perspektiv.

Men nu är det en brevbok, och en mycket informativ sådan. Vägen till Nato är vitt förgrenad. Torvalds tecknar en linje från dagens energikris till det efterkrigstida Tysklands konstant växande beroende av rysk energi.

Politisk godtrogenhet, förblindad av utsikter om kortsiktig ekonomisk vinning genomsyrar Finlands och Europas relation till Ryssland i Torvalds stundtals vassa analys.

Torvalds har en förkärlek för mönster och analyser. Det är han som lyfter resonemangen till en mer abstrakt nivå och påminner om att boken faktiskt har ett syfte.

Hans tankar löper från Bysans till Gulag, Bryssel och Örö. De handlar om avsaknaden av ett ryskt medborgarsamhälle, av den nödvändiga förankringsytan för allt ifrån en fungerande demokrati till ekonomisk autonomi och innovativt tänkande.

Att härska är det enda Ryssland kan, så det är det man gör, också om det innebär att söndra. Ryssland är ett offer för sin historiska barlast och Europa, med Tyskland i spetsen, skyldiga till blåögdhet.

Klädsam historia

Nybergs brev är mer anekdotiska. I centrum står relationer, till maktens män (mycket sällan kvinnor), och mellan stater. Vägen Nyberg tecknar är kronologisk. Det är en personlig bildningsresa som löper parallellt med efterkrigstidens politiska skeenden, murens fall, Sovjetunionens kollaps, inträdet i EU, med mera.

Det är en ganska klädsam historia som antyder både politisk vakenhet och en genomgående, medveten rörelse allt närmare väst och Nato i den mån relationerna österut medgivit.

I ett överraskande animerat brev anklagar Torvalds Nyberg för att dölja sina egna ståndpunkter bakom sina roller. Han efterlyser en mer problematiserande hållning i förhållande till det faktum att Nyberg under alla dessa år har varit en del av maktens entourage.

Här sticker journalisten respektive diplomaten fram, i en uppfriskande duell, där Nyberg bibehåller lugnet på ett sätt som för tankarna till butlern Stevens i Kazuo Ishiguros ”The Remains of the Day”.

Oundviklig relation

Jag har lättare att relatera till journalisten Torvalds och omfatta hans mer kritiska hållning. Men samtidigt är det Nyberg som levererar de mest ögonöppnande passagerna. Exempelvis hans resonemang kring gränsbevakning och gränskultur, där han betonar att det viktigaste är att man har en partner på andra sidan av den gräns man ska bevaka är belysande.

Att föreställa sig det partnerskapet i dagsläget, när Ryssland förvandlats till ett namnlöst monster och vi har blivit ett Nato-land, är inget enkelt tankeexperiment. Ändå tror jag att Nyberg har rätt.

Relationen är oundviklig och av största vikt för vår säkerhet. Och jag läser gärna en bok till där duon funderar på hur den kunde se ut.

Förlaget

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln