BOKEN: ”Someone should be angry” – En Sex Pistols-låt kompar Monika Fagerholms roman om våldtäkt och skuld
Monika Fagerholm. Foto: Niklas Sandström
”Vem dödade bambi?” kan verka som en banal titel på en roman av en garvad författare som Monika Fagerholm. Det är också en låt av Sex Pistols.
Den låter som en sardonisk kabarélåt från en dekadent kontinental scen nån gång förr.”Murder murder murder”, sjunger de. Och: ”Someone should be angry”.
Det är inte första gången Fagerholm låter en låt kompa ledmotivet. I den ”Amerikanska flickan” är det en sång med Melanie Safka som får göra det. ”Look what they´ve done to my song”. Nån trasade sönder mig. Och min berättelse också.
Nyckeln verkar nästan kusligt lätt att använda. Det är bara att gå in i berättelsen. Men det är inte så enkelt, visar det sig. Den viktigaste orsaken är insikten att en berättelse alltid är mångbottnad, den ter sig olika beroende på hur man närmar sig den, och vem som gör det. Tiden gör också något med berättelsen, och de involverades intressen.
”Vem dödade bambi?” och ”Den amerikanska flickan” har också mer gemensamt: ett brott mot en ung kvinna, föräldragenerationens självupptagenhet och svek mot sina barn. Men i den nya boken är berättelsen åtminstone på ett sätt mer koncis, sidmässigt är den ungefär hälften så lång.
”Vem dödade bambi?” är en roman om hur förövare går fria, var samhället lägger skulden. Precisare: var samhället tillåts lägga skulden. Boken är en sorts spänningsroman, men spänningen ligger inte i att gradvis lista ut vem som är skyldig.
Vi vet genast hur det var. Sascha Anckar blir gruppvåldtagen och svårt misshandlad på en fest. Fyra killar är skyldiga, en av dem är romanens centralfigur Gusten Grippe. Alla känner varandra, alla är nästan klara med skolan, nästan vuxna. Ingen är ett barn längre.
Romanen arbetar med att pussla ihop, eller framkalla, relationerna i persongalleriet. Den gör det i bitar och stycken, den arbetar med små trådar, darriga bilder och gungiga perspektiv. Meningarna kan innehålla små förtroliga förtydliganden, slängiga kommentarer eller avsidesrepliker som man inte riktigt vet hur man ska placera.
Syftet är att med berättelsens medel, komposition och språk, skapa en oro som inte går att skaka av sig. Tre av fyra förövare blir frikända, den fjärde Nathan Häggert får en villkorlig dom, försvinner på en backpackresa, och återvänder som om nästan inget hade hänt. Han mor, Annelise Häggert, som är styrelseproffs och en kvinna som syns, är en av dem som banat väg för det.
Annelise säger, medan det hela ännu pågår, medan ”rättvisan har sin gång”, lite som svenska kungen gjorde: ”Nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det här har hänt.”
Det finns en hel del citattecken i romanen, det signalerar fara eller kontamination. Men Gusten Grippe är den enda av förövarna som fattar vad han gjort, han är den som går till polisen, han vill ha sitt straff. Han behöver sitt straff. Han tänker, texten tänker:
”Det egentliga problemet var förstås att tog man bort citationstecknen så stod en naken sanning där framför en som man inte riktigt kunde leva med, men ändå var det det man måste göra. Ta orden i egen mun, lära sig säga dem, använda jag som inledning på meningarna. Jag förgrep mig. Jag misshandlade. Jag / visade / ingen nåd.”
Gusten Grippe är pojken och ynglingen som flyttas runt i relationer med romanens fyra kvinnor. Ett ledmotiv från förr är vänskap mellan flickor och kvinnor, något som sällan är harmoniskt, aldrig okomplicerat.
Kvinnorna uppträder i två kontrasterande par, ett yngre och ett äldre. Angela är Gustens mamma, operasångare med en del utlandsengagemang. Annelise blir hans extramamma, hon har lättare att tycka mer om honom är sin egen son, Nathan, som är en bortskämd kille med aggressioner, danad av en rik och auktoritär far.
Gustens kärlek är Emmy, som är bästis med Saga-Lill. Emmy är mjuk och bekräftelsesökande, Saga-Lill är målinriktad och bekräftelsesökande. Saga-Lill tar över Gusten när hans och Emmys förhållande tar slut och när berättelsen utspelar sig, några år efter brottet, är de fortfarande knutna till varandra. Det finns vissa paralleller mellan den unga kvinnoduon och den äldre.
Emmy och Gustens historia har aldrig riktigt kallnat. Och kärleken har en magnetisk kraft i Monika Fagerholms böcker, men den är långt ifrån romantisk. Som i alla relationer som hanteras tanklöst får den stor kraft att skada.
Romanen är en våldtäktshistoria efter metoo, men den uppehåller sig inte vid skam och vem skammen tillhör, den kör snarare en skulddetektor över ett samhälle där en våldtäkt ägt rum. Det ger täta utslag, tätare än man riktigt vill ta till sig.
Klassaspekten finns där (eller snarare penningaspekten). Försvarsmekanismerna är genusbundna. Men om man är mamma till en förövare ställs särskilda krav på en. Annelises liv blir en fullfjädrad tragedi, berättad som i förbigående, därför fasaväckande.
Fagerholms bravur är att hantera nuet. Berättelsen gör ideliga avstickare framåt och bakåt, pilar runt och avslöjar pinsamma detaljer. Vems är berättarrösten? Man hinner inte alltid begripa det.
Man sugs in i en historia där ansvaret för nuet läggs på den som läser. Det är utmanande. Det känns rättvist. Och det är också ett konsttycke av författaren.
Vem dödade Bambi?
av Monika Fagerholm
Omslag: Christina Lax
Förlaget, 2019
219 s.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Jag undrar ibland om recensioner skrivs för andra recensenter, för en själv eller skrivs de för vanliga mänskor….