Freja Rudels 14.02.2023 10:00

I ”Döden och Kerstin” förlitar sig Sebastian Johans på kontraster. Redan i titeln ställs det eviga, obevekliga slutet mot ett alldagligt, tidsmärkt kvinnonamn.

Johans arbetar i glappet mellan bråddjup och yta och navigerar i ett imponerande farvatten mellan tungt och lättsamt, manligt och kvinnligt, tradition och modernitet.

Kapten Rönner ligger och dör i matsalen till sin kaptensvilla i 1960-talets Mariehamn. Kring honom ”surrar” gästerna som hyrt in sig för sommaren. De är många och rummen få. Därför får kaptenen ligga och dö mitt i frukosten medan sönerna förpassats till källaren.

Det är kaptenskan som driver pensionatsverksamheten som kör över alla familjehänsyn. Om den är ekonomiskt nödvändig är tveksamt, men för kaptenskan verkar den oumbärlig. Hon har en stark vilja och en stark personlighet, åtminstone så som hon ter sig i Rönners blick och minnen.

Vare sig det är utifrån dödsbädden, ungdomsförälskelsens underlägsenhet eller sjömannens osäkerhet på hemmaplan betraktar han henne underifrån och får henne att trona.

Rönners liv har egentligen försiggått någon annanstans än i villan. Det är ett faktum och en skuld i förhållande till familjen som har förblivit avlägsen. Det är inte sönerna som hemsöker honom i väntan på slutet, utan fartygen.

Hamnarna, haverierna, vindarna. Kapten Rönner har gått hela vägen från däckspojke till kapten och från segelskuta via ångare till passagerarfärja.

Det är med passagerarfärja Kerstin från Uppsala ska ta sig till Mariehamn och en semester hos Rönners. Hon är medelålders och frånskild. Hon tar för sig av livet, dricker Tom Collins med bästa väninnan och planerar semestern i detalj. Livet är till för att konsumeras och förverkligas, och Kerstin är fri att göra det. Hon har en egen lön, en egen lägenhet och bejakar sin egen aptit på livet.

Kerstins väntan på semestern och Kapten Rönners väntan på döden löper omlott i effektivt portionerade scener. Hur de ska nå sina mål och vad deras parallella resor har att säga varandra utgör romanens spänningsmoment och nerv. Upplägget borgar för stor stilistisk spännvidd och Johans varvar skickligt poetiskt och prosaiskt, realistiskt och drömskt, tragiskt och komiskt.

Redan i den respektingivande debuten ”Broarna” (2020) om åländska Amerikafarare visade den ålandsbördiga Johans att han är kapabel att göra historien till sin.

Om ”Broarna” var en fungerande variant av utvandrarberättelsen förankrad i den egna släktens öden, är ”Döden och Kerstin” en djärv och konstfull gestaltning av det som måste vara bland det mest åländska av allt: sjöfarten. Och inte heller i litteraturen råder det brist på sjömän. Kapten Rönner har anfäder i allt från ”Odysseus” till ”Moby Dick” och ”Den gamle och havet”. Men han är också sin egen, så som Johans roman blir sin egen. Den är mer än en återberättad historia. Den är ett verk.

Till detta bidrar Rönners udda belägenhet som matsalsinventarium. Det är makabert och kanske inte så trovärdigt, men Johans förekommer galant läsarens eventuella invändningar genom att låta sommargästerna tissla fram dem alla tills de bara tröttnar och accepterar det faktum att Kapten Rönner ligger där han ligger.

Döden bekymrar inte Rönner så mycket. Han har varit nära döden förr, han har sett kamrater dö och begravt besättningsmän i havet. Men han har levt som en handlingens man på sjön och nu ligger han uppsköljd på land, berövad en fungerande kropp.

Han befinner sig i ett tillstånd som skärper sinnena och förpassar honom till orden och minnena. Plötsligt är han hänvisad till verktyg han förut betraktat med misstänksamhet och hållit på avstånd – ett smart grepp som gör att den ordlösa erfarenheten får komma till tals på ett trovärdigt sätt.

Genom Rönners medvetande passerar historien revy. Sjöfartens förvandlingar, krigen, livet ombord, livet i land, gryende turism och konsumism. Historiska händelser, personer och fartyg flimrar förbi, men allt blir till kropp i kapten Rönners kropp. Johans får historien att leva. I porträttet av Rönner frigör han den som konst.

Kerstin är mer av en tidsbild. Hon går på ”knytis” med köttfärstema, groggar med väninnan, solar i bikini och kokosdoftande sololja och smakar på ”dasen” som jobbflirten frikostigt bjuder ut.

Johans har ögon för komplexitet och fångar också det bräckliga, villkorade och rentav farliga i friheten hon lever ut. Som materialistiskt präglat porträtt av kvinnofrigörelse för Kerstin tankarna till Monika Fagerholms ”Underbara kvinnor vid vatten”.

Ändå klingar den klämkäcka tonen med vilken Johans ringar in hennes 60-talsliv tunt i jämförelse med Rönners berättelse. Det är svårt att mäta sig med en mistlur i dimma, med ljudet av ett fartyg som rammar ett annat och smällen från en kropp som faller från riggen och träffar däcket och döden. Det är helt enkelt svårt att mäta sig med döden, och det drabbar Kerstin vars nödvändighet i romanen jag stundtals kommer på mig själv med att ifrågasätta.

Semestermänniskan som förverkligar sig själv väger onekligen lätt mot det romantiskt och pliktetiskt färgade sjömanskallet. Men hade Rönners tyngd varit lika övertygande utan Kerstins lätthet? Hade vi sett kaptenen utan den sorglösa passageraren? Hade vi alls hade orkat med honom? Utan Kerstin hade han kanske bara fallit till botten som en sten.

Kerstin är kryddan, kaptenen hjälten, men båda behövs för denna berättelse om hav, liv och död. Som sjöfartsskildring ekar den säkert minst lika bekant i åboländska som i åländska öron, samtidigt som Johans hittar en alldeles egen melodi. Det är starkt.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln