BOKEN: Sången, språket, spriten, sexet, Stockholm — så ritas konturerna av Bellman, men Carina Burmans biografi färglägger mer nyanserat
Bellman. Biografin
av Carina Burman
Albert Bonniers Förlag, 2019
750 s.
Carl Michael Bellman. Foto: Wikimedia commons
Carina Burmans biografi över Carl Michael Bellman (1740-1795) är en mammut, 750 sidor, inklusive notapparat. Den heter kort och anspråksfullt: ”Bellman. Biografin”. Den utkom hösten 2019 och kommer att ha ett långt liv.
Den är långt ifrån den enda biografin eller litteraturvetenskapliga översikten. Till exempel Lars Lönnroth, som Burman ibland hänvisar till, och som har muntlig och skriftlig iscensättning som ett specialintresse, har skrivit om Bellman.
Lars Huldén gav ut en bok om Bellman 1994 i Natur & Kulturs ambitiösa serie om författare, har därtill skrivit en diktsamling om – och inspirerad av – Bellman.
Burmans trumf är att hon känner Bellmans tid väl, hon är expert på Johan Henric Kellgren som var författare, upplysningsman, Bellmans konkurrent om uppmärksamhet och kungagunst. Hennes doktorsavhandling handlade om Kellgren och hon har också skrivit en roman om honom. Biografier har hon också tidigare skrivit, bland annat en om Fredrika Bremer.
Biografin börjar skönlitterärt. I inledningen går en man genom sommarnattens Stockholm, han har druckit, han upplever sig själv och staden intensivt och liksom förstorade, han skapar staden och sig själv.
Burman håller fortsatt staden i minnet, man påminns om miljön också av illustrationerna som valts bland tidens avbildningar av Stockholmsvyer.
Omslagsbilden är av Johan Sevenbom, en känd Stockholmsmålare.
Miljön blir en ingång till Bellmangestalten. Uppteckningar om honom finns det inte gott om. Den levnadsteckning han själv skrev är präglad av slarv och luckor. Material som senare samlats färgas redan av en mytologisering – eller bara av dåligt minne.
Det här greppet får småningom ge plats för ett stort persongalleri, från Bellmans egen familj till Gustaf III (som blev fadder till ett av Bellmans barn). Utrymme behöver också diktkommentarerna. Texten växer som ett cumulusmoln, läsaren gör rätt i att skumma där man är mindre intresserad.
Burman ger inte mycket för genikult, men Carl Michael Bellmans språkliga och sceniska begåvning framgår strax. Han var tidigt sugen på att skriva och uppträda, han hanterade olika instrument, var en underhållare av rang.
Han skapade också en rad personer som finns med i de välbekanta epistlarna. Gränsen mellan det fiktiva och det verkliga har (inte minst av litteraturhistorien) hållits vag.
Kanske personerna i ”Fredmans epistlar” mest är att se som Bellmans låtsaskompisar, prövar Burman. Hon är noga med att med jämna mellanrum själv träda fram med en instucken kommentar från vår tid, som för att påminna om perspektivet.
Carina Burman vill teckna en fylligare bild av Bellman som person, hon låter honom synas som make och far. För 1700-talsmannen var familjen av största vikt poängterar hon. Men det betyder inte att det rådde jämlikhet mellan könen. Och de kvinnor som var sexuellt aktiva eller objekt i Bellmans dikter utstyrdes som herdinnor och nymfer, men vilket socialt skikt de tillhörde var uppenbart.
I epistlarna flödar ölet och spriten, det gör vägen kortare till ligget (med pukor och trumpeter!) på kroggolvet eller ute i det fria. Ruelsen, om den uppstår, kan kureras med en omgång till. Döden ligger på lur, är ett stort tema i dikterna, kanske det största.
En slutsats är att Bellman lever kvar hos oss just för att han inte är vår samtida, han representerar en värld som är fundamentalt annorlunda än vår. Varje uttolkare kommer att se en ny Bellman.
Kanske gällde något liknande på Bellmans tid men på det sociala planet. Den som värjde sig inför den gränslöshet dikterna beskrev kunde ändå få utlopp för sina voyeuristiska begär. Finns en anteckning av en gäst i en av de salonger där den yngre Bellman uppträdde, om att han haft svårt att somna efter föreställningen, han skrattade spontant och högt vi minnet.
Bellman är också ett slags joker som har full rörelsefrihet, både hovet och rännstenen är bekanta. Han är delaktig, han kan ta ett steg tillbaka, iaktta och – det är väl själva finessen – gå in i situationen igen och iscensätta den.
Men scenerna hade inte levt kvar om de inte skapats av en extraordinär språkbegåvning, och språket är ofta som epistelerotiken: pang på!
Intressantast blir biografin just när den granskar gränserna för Bellmans poetliv. Kungen var road av honom och hans icke-elitistiska hållning, men han dög inte som librettist (också på operan bestämde kungen), och han fick inte vara med i vittra sällskap.
En första prövning kom från Kellgrens håll. Kellgren som hade studerat till magister i Åbo och blivit docent, publicerade 1778 lång satirisk dikt som var ett generalangrepp på tidens författare men särskilt på Bellman, som tog illa vid sig. Den var, enligt Burman, en strategi för att säkra sin väg till det litterära toppskiktet.
Senare bytte Kellgren fot och hjälpte till med redigeringen av epistlarna när de äntligen skulle tryckas. Den läsande allmänheten var en annan målgrupp än estradpoetens, och vissa saker måste städas upp.
Varken tiden eller Kellgren hade något emot det explicita sexet, men det burleska kunde få stryka på foten. I exemplen i boken stryker Kellgren ett par ljudliga brakskitar. Kanske det här tillsnyggandet var avgörande för texternas framtid.
Burman äger en stor säkerhet i sin överblick. Hennes syn på kvinnorna kring Bellman är uppdaterat realistisk. Synen på tidens ledande litteratörer är närgånget kritisk, lite utmanande fräck också. Kellgrens litterära arbete beskriver hon sakligt, men fjärten han vill avlägsna kan hon som biograf, genom att nämna episoden, hålla kvar.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.