Freja Rudels 16.07.2023 16:00

Fattigdom, psykisk sjukdom, porrberoende: Mathias Rosenlund skyr inte tunga, eldfängda teman i sitt skrivande. Den nya boken ”melancholia zoantropia” är inget undantag på den punkten. Men här vidgar han sitt litterära uttryck, prövar vingarna som poet och når en alldeles ny verkshöjd.

Modet att bära och blotta sårbarhet – egen, manlig, mänsklig – har gett en särskild angelägenhet åt såväl Rosenlunds självbiografiska skildringar av utsatthet ”Kopparbergsvägen 20” och ”Svallgränden 5” som hans debutroman ”Theo”. Litterärt har dessa dock främst varit kärl för hantering av viktiga teman. Stundtals har framställningen glimrat till, men aldrig riktigt hävt sig ovanom sitt personliga och politiska ärende.

Diktsamlingen ”melancholia zoantropia” är något helt annat. Intensiteten och integriteten i uttrycket är drabbande. Det koncentrerade formatet ger rymd åt texten att växa och möta en mängd olika referensramar. Alltjämt är temat smärtsamt – akut rentav, men inte låst, varken vid en given biografi eller en spikad analys.

Melankoli var förut den gängse benämningen för det vi idag kallar depression. Zoantropi är ett psykologiskt tillstånd där en människa tror sig vara ett djur. I ”melancholia zoantropia” gestaltas såväl depressionens förintande svärta som förvandlingens våldsamhet och frigörelsepotential.

Schildts & Söderströms

Det dröjer till sidan 19 innan ett uttalat subjekt framträder på boksidorna, och då är det ett du som utprövas. Jaget finns inte, annat än som någonting förgånget och förlorat:

”när var det ordet förlust uttalades
för sista gången?
eller jag eller sörjer eller ledsen”

Någon, eller något , stöts ut eller utesluter sig. Det finns ett bord och ben runt det, en gemenskap och en kraft som avskär. Med små medel upprättar Rosenlund spänningsfältet mellan den enskilda och det sociala sammanhanget. Bordet, kanske på en krog, är en bild av hur människor sluter sig samman. Hur de blir till tillsammans. Men den ringar också in utanförskapet, den andra plats som varje gemenskap genererar.

Det är det som får växa i ”melancholia zoantropia”. Vingar tränger ut genom huden. Näbb, kotor och svans spränger fram. Metamorfosen är våldsam:

”lång, smal
något som ålar sig,
den mjuka köttiga kroppen genomfars av smärta
snart finns bara näbb, klo, vinge”

Det djuriska som Rosenlund uppenbarar låter sig inte fästas och artbestämmas. Det har drag både av Elmer Diktonius jaguar och Martina Moliis-Mellbergs falk, men fortsätter att förändras boken igenom.

Förändras gör även förvandlingens funktion. Först har den drag av frigörelse från medvetenhet och smärta. Djurblivandet ter sig som ett värn mot en mänsklighet som försummat sin mänsklighet. En mänsklighet som erövrar och samlar, håller på sitt, klamrar sig fast vid attributen och tingen. Som bygger sig ett bo och stänger ute.

Men i takt med att förvandlingen framskrider växer förnimmelsen av förlust. Vad är det att ha käkar som bara mal, som sliter sönder viljelöst? Finns det rum för kärlek i djurkroppen? Vad innebär det att glömma ordet familj? Att hänge sig åt drifterna, tomheten? Allteftersom mänskligheten utplånas träder den fram. Vad vi kan förlora. Vad vi har av värde att värna om. Att mänsklighet kan vara vackert och viktigt.

Inom den posthumanistiska teoribildningen har gränsen mellan människa och djur utmanats under de senaste decennierna, vilket också satt sitt avtryck i litteraturen. Samtidigt är metamorfoser människa-djur lika gamla som litteraturen själv. Vi hittar dem i mytologin, hos Ovidius, i Kalevala. Leken med gränsen kan bidra både till att sudda ut och till att förstärka den tudelning som posthumanismen problematiserat.

När jag läser Rosenlund frågar jag mig om medvetenhet faktiskt är exklusivt mänskligt. Är det djuriska bara käkar och drift? Är kärleken, språket, uppfattningen om tillhörighet verkligen endast människan förbehållen? På ett idémässigt plan återupprättar och skärper Rosenlunds metamorfos den svartvita uppdelningen mellan mänskligt och djuriskt. Filosofiskt riskerar det att bli förenklande, men emotionellt och litterärt fungerar det.

Att Rosenlunds förvandling framstår som sprungen ur psykets smärta och inte ur en lust att gestalta de senaste posthumanistiska forskningsrönen är en styrka. Tudelningen må stundtals vara konventionell och karikerad, men den möjliggör en slitande balansgång med en fot på vardera sidan om klyftan. Rosenlunds djurblivande är mer än en idé. Det är ett existentiellt drama och en sorgesång som både bär och skär.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln