Freja Rudels 20.04.2021 11:11

Kryddorna är många i Londens romansoppa, och den viktigaste av dem är inte trovärdigheten. Det hindrar honom dock inte från att göra träffande iakttagelser av ett samhälle som är fixerat vid förändring, utveckling och framgång.

En konsult som passerat sitt bäst före datum, ett finlandssvenskt familjeföretag som stagnerat, en allmänt taggad businesskvinna, en kravfylld styrelsemedlem med afghanskt ursprung och en riktig räv till företagsguru är huvudingredienserna i Magnus Londens debutroman No Change! Konsult Lefa kommer igen.

DingDong heter företaget som Leif Storvik, alias konsult Lefa, kallas in för att rädda. Frejdigt ding dong är också romanen han figurerar i.

Man kan bli lätt sjösjuk i början när man försöker få grepp om Leif. Han låter som en Kaj Kunnas som förläst sig på John P. Kotter – förändringsprofessorn bakom bevingade klichéformuleringar som ”The heart of change is the emotions”.

Men egentligen är Leif en bakåtsträvande historienörd.

Han är hopplöst retro med portfölj och papper och har ägnat sitt arbetsliv åt att frilansa för statistikcentralen hemifrån källaren, med undantag av en sejour som konsult för Benefon i Salo på 90-talet.

Det är den erfarenheten som avgör riktningen på Leifs öde år 2027, när statistikcentralen inte längre behöver hans tjänster och han igen testar konsultrollen och tar sig an DingDong för att säkra försörjningen.

Mången konsult har fått kasta in handduken hos DingDong. Anledningen till att inte hela DingDong också har fått kasta in handduken heter LeAnna Leander, vd:ns effektiva vapendragare och den som egentligen styr.

Att Leif inkallas beror på den nya styrelsemedlemmen Spike Ehrenskiöld som trots att namnet klingar tryggt finlandssvenskt har flytt med sin familj undan talibanerna i Afghanistan och därför inte tänker ”lägga benen på ryggen då hon ställs inför en finlandssvensk styrelseordförande”, utan kräver förändring.

Det går lite motigt ända tills ödet, slumpen eller 1948, om man resonerar som Leif, gör att projektet ”Change” förvandlas till ”No Change”, och att trion Leif, LeAnna och Spike ger sig i kast med att reformera hela businessvärlden.

Kryddorna är många i Londens romansoppa, och den viktigaste av dem är inte trovärdigheten. Det hindrar honom dock inte från att göra träffande iakttagelser av ett samhälle som är fixerat vid förändring, utveckling och framgång.

Med hjälp av skurken i dramat – Jesse Esposito – tecknar Londen en ängslig och sårbar företagsvärld där den skrupellösa kan få ett järngrepp om allt och alla.

Vår samtids historielöshet och bildningsförakt hänger med ännu i Londens sena 2020-tal där idel döva öron möter Leifs spontana historieföreläsningar och den aldrig sinande strömmen av trivia med vilken han argumenterar för att allt som sker egentligen faller tillbaka på år 1948.

Att Londen förlagt romanen några år fram i tiden ger honom möjlighet att sia kring en postpandemisk värld.

Här går han betydligt längre än Kjell Westö, som i fjolårsboken Tritonus nöjde sig med några spridda munskydd. Hos Londen har hemmakontoret blivit så ”2020-tal” och att handla i varuhus har förvandlats från hälsorisk till högstatusgrej.

Bacillskräcken lever dock kvar.

På utsidan av Espositos högborg specialtillverkade kapselhissar dimensionerade för en person och lunchrestaurangen är helt robotiserad och steril. Den är också fri från animaliska produkter. Framtiden är skamstyrt vegansk och Leif är ett undantag som fortfarande äter pasta carbonara.

Satir är epitetet romanen ges i baksidestexten. Visserligen finns den kritiska blicken där, men så vass är inte udden, så svart är inte svärtan och så tydligt är inte själva föremålet för kritiken att jag skulle skriva under den genrebeteckningen.

Snarare är det en parodi Londen bjuder på, farsartat fartfylld, och med siktet brett inställt: på konsultspråket, förändringstänket, trendkänsligheten, men också på stagnationen, bakåtsträvandet och förhärligandet av det förflutna.

Mantrat ”No Change! Dynamisk stagnation” går liksom hela varvet runt, och var Londen riktigt vill landa är inte solklart.

Helen Korpak

Klart är dock att Londen vill underhålla. No Change! är framför allt feel good.

I sin kombination av komedi, drama, spänning, faktakunskaper och tidskommentar påminner Londen en hel del om Annika Luther, vars romaner också de ofta blickar in i framtiden och paketerar samhällskritik och miljökunskap i mysiga förvecklingar bland otippade hjältar med hjärtat på rätt ställe.

Londen är dessutom imponerande munvig. Som programledare för Yle Vegas eftersnack är han givetvis van att slänga sig med ord, och han lyckas förflytta den förmågan till papper.

Minst tolv finlandismer utlovas i boken. Jag är ganska säker på att de är fler, men ändå inte fullt så många som anglicismerna.

Londen frossar i klichéartade jargonger och driver med vår benägenhet att göra oss märkvärdiga med formuleringar som klingar internationellt och nytt och inte sällan tomt.

Londen säger sig ha skrattat högt medan han skrev boken. Jag skrattade nog inte högt medan jag läste, men jag tror säkert att det finns de som gör det.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln