Freja Rudels 23.02.2021 12:23

Kistmakarna utspelar sig i det svenska samhällets innersta utkanter.

Riksdagsvalet 2018 är precis överstökat och en utdragen regeringsbildning står inför dörren. I Eskilstuna omvandlas en industriförgiftad gräsplätt till lägenheter som i brist på hav och sjöar marknadsförs som ”ånära”. Vägg i vägg med oljudet från pålandet lever författaren Erik, bosatt i sitt arbetsrum på Föreningen Arbetarkultur och Historia alias Farkh.

Farkh är en uppsamlingsplats för diverse kantstötta existenser. Vide gräver i Palmemordet, åker till Stockholm för att klocka Skandiamannens väg från kontoret till Sveavägen och rapporterar sina rön i den ideellt drivna arbetartidningen eBladet.

Sonja bakar, fyller föreningens kyl, har lindriga inlärningssvårigheter och en son som kommit på kant med farliga kretsar.

Vad Kåre gör är lite oklart, men han tycker om salta pinnar och det är han som drar igång kursen ”Bygg din egen kista”. Alternativet hade varit att han själv gick en kurs i att skriva CV. Men eftersom han gått en sådan för åtta år sen och meriterna inte ändrat sen dess blir det kistbygge.

Erik lever i efterdyningarna av en sju år gammal skilsmässa. Han försöker skriva en roman som ska ta honom närmare en eventuell konstnärspension.

I väntan på den försörjer han sig med ett hyresstipendium och mötesarvoden han får som förtroendevald i socialnämnden. Det är inte fett. Och det är anledningen till att arbetsrummet på Farkh får fungera som hem.

Robert Åsbacka vet hur man gör stora teman handgripliga. Han kan ta ner dem på jorden, rulla dem i vardagens smuts och foga dem samman till något på en gång konkret och suggestivt. Som orgeln i hans storverk Orgelbyggaren, eller kistorna här.

Kistmakarna är en roman om svek och förluster: i politiken, i samhället och i privatlivet. Det är en rapport från ett Sverige bortom mysiga TV-soffor och välvårdade fasader. Det är ett Sverige där folk skjuts till döds, bilar bränns och liv tillåts gå sönder. Ett Sverige där man kanske gör klokt i att börja bygga sig en kista.

Men det är också en bok om att vara, om inte tillsammans, så åtminstone bredvid varandra. Om att få finnas till, kanske också för andra, med alla sina egenheter. Om det sen är salta pinnar, Palmefixering, inlärningssvårigheter eller bristande förmåga att släppa det förflutna.

Det är i det förflutna Erik har fastnat. Han sörjer över frun som gick. Svidande glimtar av insikt om varför hon föll för en annan hemsöker honom.

Det gör också minnena av en oförlöst förälskelse från 80-talet – en historia som vaknar och äter sig in i både skrivandet och livet parallellt med tomrummet efter en svunnen socialdemokrati och en generell saknad efter en tid då ”mjölk var hälsosamt och Pluto en planet”. 

Med sin säregna, lakoniskt registrerande ton kastar Åsbacka läsaren mellan nostalgi och hopp, gråt och skratt, sorg och tillförsikt.

Än ler jag åt dråpliga stycken om likkistors anatomi (tänk att de byggs som för Stålmannen) och noggranna uträkningar över hur många öl ett mötesarvode från socialnämnden kan omvandlas till.

Däremellan vänder det sig i magen, som när ett av dessa nämndmöten målas upp med hårresande rapporter från barnomsorgen och polisväsendet varvat med smörgåstårta och kompakt vanmakt.

Kritiken mot Löfven och den pragmatism med vilken han förvandlat socialdemokratin till oigenkännlighet är frän. Men några stenar finns det ändå inte riktigt att kasta.

Pragmatisk är även Erik i sitt hyresarrangemang och sitt ekonomiskt dikterade engagemang i socialnämnden. Svek gjorde hustrun, men allt berättade heller inte Erik för henne.

Ingen är utan skuld, och alla bokens personer är mer eller mindre halta och lytta i sin livsduglighet. Erik i synnerhet, vilket gör att misslyckandena och variationerna på elände som flimrar förbi tecknas ur ögonhöjd eller underifrån, aldrig von oben. 

I detta känns Åsbacka ytterst österbottnisk. Den Jante-impregnerade, liksom på förhand och för säkerhets skull misslyckade mannen med fallenhet för underdrifter möter man också hos Peter Sandström.

Kistmakarna är visserligen totalt sverigesvensk till sin tematik. Åsbacka avhandlar huvudpersonens finlandssvenskhet i en bisats, skippar dialekten och förser honom med en betydligt mer sparsmakad aura av autofiktion än den Sandström för sig med. Ändå finns där ett uppenbart mentalt släktskap i hur författarna liksom ”mårar åpå”, utan att förhäva sig. Och i hur skickligt de behärskar prosan.

Åsbacka tar läsaren vid handen och vilseleder lika säkert som varsamt. Precis när du trodde att Kistmakarna var en bok som ville vara rolig drar han på med ett stråk av spänningsroman och viftar med lösningen på självaste Palmemordet. Denna fortsätter att hägra, in i vad som kunde kallas en berättelse om kärlek, men kanske ändå mest handlar om socialdemokratins död, eller aspekter på återanvändning av plywood i kistbygge.

Åsbacka kan konsten att förskjuta, fördröja och fläta samman. Han visar hur allting alltid handlar om allt möjligt annat. Han tar en till stunderna där berättelserna ännu inte stelnat. Där ryggskott, regeringsbildning och oralsex kan smälta samman i ett lika självklart som otippat crescendo.

Varpå livet fortgår, i alla sina oanade riktningar.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln