Freja Rudels 09.11.2021 19:00

I ”Queera minnen. Essäer om tystnad, längtan och motstånd” ger sig Rita Paqvalén i kast med den queera historien. I fem essäer finner och följer hon spår av normbrytande sexualitet och sätt att tänja på könens gränser.

Den inledande essän är en spränglärd metodologisk och historisk genomgång av queer historieskrivning och queer historia i Finland. Därpå följer tre fallstudier där det queera spåras, först i familjen, sen i småstaden och slutligen i arkivet. Det sista kapitlet ägnas muséer och deras ansvar i förhållande till historien, nuet och framtiden.

Bokens ansats är både personlig och vetenskaplig. Paqvalén öser ur egna upplevelser av att komma ut inför släkten och världen, och av att på olika sätt arbeta för queeras rättigheter och queer synlighet och närvaro i nuet och historien.

Paqvalén har en bakgrund som litteraturvetare och kallar sig kulturaktivist. Under läsningen blir det osedvanligt klart att all kultur är politisk. De historier vi förvaltar, de bilder vi reproducerar, de händelser vi lyfter fram och de tolkningar vi tyr oss till är resultat av perspektiv och val som både rymmer och skymmer. Det finns alltid en annan historia!

Känslan av nödvändighet, av att Paqvalén sitter inne med en kunskap som måste delas, är påtaglig. Det ger boken ett särskilt sug, men gör den stundtals lite andfådd. Det är mycket som ska rymmas. Som måste rymmas.

Det inledande kapitlet – Den dolda historien – ger en snabbspolning av centrala vändningar i synen på sexuella minoriteter och kampen för hbtiq-personers rättigheter. Den rör sig från en syn på normbrytande sexualitet som brottslig och sjuklig till pride-rörelsens bejakelse.

Homosexualitet avkriminaliserades så sent som 1971 i Finland. Dessförinnan hade 1023 män och 51 kvinnor dömts för ”otukt med annan af samma kön”. Ända fram till 1981 diagnostiserades homosexualitet som en sjukdom, detsamma gällde för t.ex. transvestism ännu 2011. Den könsneutrala partnerskapslagen trädde i kraft 2002, och den jämlika äktenskapslagen 2017. Det är årtal som stämmer till eftertanke. De ligger alldeles bakom hörnet. Ett ögonblick bort.

I Paqvaléns genomgång blir det uppenbart hur stor betydelse enskilda personers och föreningars kamp har varit för att vi har kommit så långt som vi ändå har kommit. Och för att arbetet fortsätter, i hopp om t.ex. en translag som respekterar mänskliga rättigheter och en mer inkluderande kyrka.

Men historien är mer än lagar och årtal. Det visar bokens tre fallstudier. I den första, rubricerad ”Släktens skåp”, berättar Paqvalén historien om de banbrytande sjuksköterskorna och företagarna Anna-Lisa Höckert och Isa Hasselström som tillsammans grundade mottagningen Privata hjälpstationen 1923 och förutom arbetet också delade hem och säng.

Höckert är Paqvaléns släkting på mödernet och vägen till henne löper genom släktens minnen och berättelser – stundtals tänker jag att essän kunde ha hetat ”Skåpets släkt”. ”Moster Anna-Lisa och tant Isa” samlade släktens barn kring sig. Kalas, sommarstugevistelser och arbetsläger i jordgubbslandet beskrivs levande. Men vilka dessa kvinnor var som begärande subjekt och älskande par undflyr framställningen.

I kapitlet ”Småstadens queera förflutna” riktas blicken mot Ekenäs under sekelskiftet och 1900-talets första årtionden. Här figurerar den norska fotografen Marie Høegh, som gästspelade i Ekenäs vid slutet av 1800-talet, och lantdagskvinnan Vera Hjelt som delade sitt liv med Fanny Tavastjerna, omgav sig med ett brett kvinnonätverk och engagerade sig i kvinnokampen.

Høegh blev postumt berömd för en samling bilder där bl.a. hon och hennes livspartner Bolette Berg leker med olika könsuttryck. Hjelt har gått till historien som renässansmänniska med en imponerande mängd bedrifter i bagaget.

Paqvaléns kapitel om småstaden bjuder också på intressanta analyser av Ekenäs lärarinneseminarium och badorten Hangö som miljöer med utrymme för samkönat begär och normbrytande relationer.

Överlag är det mycket fokus på sammanhang, bedrifter och miljöer, mycket öppna frågor och ord som ”kanske” och ”eventuellt”. Det är talande för den tystnad som Paqvalén arbetar med att fånga i sin bok. Hon rör sig kring det förtigna. Sådant man kanske inte ens har haft ord för.

Høeghs normkreativa begär talar genom bilderna hon lämnade efter sig, i en ask med påskriften privat. Höckert och Hasselström efterlämnade inga dagböcker. Hjelt brände alla sina brev. Dessa kvinnors innersta tankar och drivkrafter kan vi bara föreställa oss.

Till detta utgör bokens tredje djupdykning en bjärt kontrast. I kapitlet ”Det begärande arkivet” står konstnären, dandyn, kosmopoliten och dagboksförfattaren Harald Gallen i fokus. Materialet efter honom är ett ymnighetshorn där smak för manliga kroppar, soldater, katolicism, ordnar och berömmelse får fritt uttryck.

Gallen blottar en kultur av flyktiga sexuella möten, ute i världen och i Helsingfors under 1900-talets tre första decennier. I dagböckerna är han öppen med sin homosexualitet. Hur mycket öppenhet verkligheten medgav är dock oklart. Likaså vad som är sanning och vad som är iscensättning i Gallens skildring av sitt liv.

Paqvalén förhåller sig nyktert lyhörd till såväl det gallenska överdådet som de tidigare kapitlens luckor. Hon identifierar både talande tystnader och performativa överdrifter, pekar ut frågorna, öppningarna och möjligheterna, men undviker alla långtgående och låsande spekulationer. Hon ser och synliggör med stor respekt för det osynliga.

Det finns också många dörrar Paqvalén alls inte gläntar på: Hur tog det samkönade begäret sig uttryck på fabriksgolven och i bondgårdarna? Går det alls att få syn på historiens icke banbrytande hbtiq-personer? Vad hände med den queera lusten på 30, 40 och 50-talen då attityderna mot homosexualitet var som hårdast?

Frågorna som väcks under läsningens gång är många. Att ”Queera minnen” inte kan besvara dem alla är självklart. Bokens stora bedrift är kunskapstörsten den väcker. Paqvaléns insats bäddar för mer queer historia.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln