Freja Rudels 05.05.2023 17:00

I sin debutdiktsamling ”tundra” tecknar Rickard Eklund ett landskap som äter sig på djupet. En evig tjäle binder samman utanför och inuti och sätter gränsen för allt liv: ”här blir ingen gammal”, heter det redan på första sidan.

Permafrosten – den permanenta tjälen – är ett förstelnat tillstånd. Samlingens ledmotiv är en ödesbestämdhetens yttring. Det är ett förkroppsligande av det orubbliga mot vilket Eklunds hantering framträder som påfallande dynamisk.

Tematisk rör han sig från geologiska djup till socialrealistiska avgrunder. Psykets sedimentlager varvas med mammutar, turmalin och spirande fjällglim. Tiden är som en och samma, men sträcker sig samtidigt bakåt, till vikingaräder och torpargrund. Det är arv och miljö, och framför allt miljöns arv. Odalmannens villkor för evigt förvarade i frusen jord.

Rickard Eklund, f. 1982, är en mångkonstnär uppvuxen i Närpes. Främst är han känd för sina sånger på Närpesdialekt, först som frontfigur i rockgruppen Schlagwerk och senare som soloartist. Han har också komponerat musik för film och teater. Steget från musiklyrik till poesi tog han officiellt 2016 då han vann Solveig von Schoultz-tävlingen med sina dikter.

I en intervju i Hbl beskriver han ”tundra” som frukten av ett samarbete med författaren och Ellips-förläggaren Ralf Andtbacka, som gick med på att läsa och reflektera kring hans dikter. ”tundra” är en debut med uppenbar konstnärlig integritet, och Ellips har levererat flera sådana på senare år. Kanske just tack vare ett förläggarengagemang likt det Eklund beskriver.

Psykets sedimentlager varvas med mammutar, turmalin och spirande fjällglim.

Jag tror inte man kan överskatta värdet av någon som förbinder sig att läsa och reflektera den litteratur som ännu icke är. Detta gäller alldeles särskilt för smal litteratur och marginaliserade genrer som poesin, som saknar kommersiellt existensberättigande. Helt utan grogrund kan inget växa.

Med detta sagt, framstår Eklund som en synnerligen fullvuxen debutant. Han har en egen röst, och hand med dess nyanser och fasetter. Dialekten finns med också här, men endast som en krydda. Melodiska partier och en associativ lek med ljudlikheter varvas med mer prosaiska, resonerande passager.

Genom allt löper tjälen. Tematikens karghet blir stilens karghet. Eklunds dikter har rum för tystnad, smuts, grovhuggna kanter och hårda mansbilder:

man kan älska
män som kan & vill döda
frihet är att kunna & vilja samma saker

Tjälen och själen ljuder lika på de män som befolkar Eklunds dikt. Vi befinner oss i ”gränslandet arbetsnarkoman arbetsoförmögen”, bland människor som självmedicinerar mot sin permafrost, med kilju eller arbete eller slag eller skott i en tumultartad jakt där hjort och jägare ständigt byter plats.

Klassmässigt rör sig Eklund långt utanför medelklassbubblan. Köksfläkten tuggar rök, soffan dryper av piss och ibland kommer ambulansen för sent. Eklund skriver på torpargrund och under polstjärnan. Jag tänker på Väinö Linna, och jag tänker på Larry Silván och på Anders Cleve och Rosanna Fellman. Vi befinner oss i marginalen, ekonomiskt, geografiskt och själsligt. Alldeles på gränsen till omänsklighet och död, på en plats där själva existensberättigandet står på spel:

Det känns vidrigt att behöva fråga
Ville någon ha dig?

Diktjagets roll är främst betraktarens och berättarens. I fokus står de andra, en underlig bottenfrusen gemenskap som diktjaget registrerar och lever med, som en voyeur med medlidande eller kanske en medberoende. I någon mån är Eklunds gestaltning en som både konstaterar och upprätthåller. Den är en del av tjälens bevarande kraft.

I förhållande till diktarrollen avtecknar sig också ett stråk av självrannsakan:

Du utan skam som kastar
skugga över syndiga djur
Du utan skam som hellre sjunger
än viskar om andras stumhet

Vi rör oss vid platser där stämbanden inte bär. Där ”tungan lär sig krumbukta runt/ skavet i rösten en medfödd ängslan för att tala äkta/ och utan cesur”. Såren och sorgerna är inkapslade i det bottenfrusna. Bevarade för all framtid, men onämnbara, för alla utom diktaren.

Detta är både hopplöst och hoppfullt. Allt finns kvar, som arvsyndens eviga barlast, men också som ett löfte om en ny början. Allt finns där att gräva fram och tina upp. Och något kan börja gro, som fröet i samlingens sista dikt:

och efter fem års torka
ängssyra äntligen
mammas trädgård
knädjup i lera
hukad, sår knappar
papp ska få sin frack

Ellips

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln