Freja Rudels 14.08.2024 19:00

”På västfronten intet nytt”. Titeln på Erich Maria Remarques ikoniska krigsroman från 1929 ljuder i bakhuvudet på mig när jag läser ”Soldat nr 13. Ralf Sirén och kriget i Ukraina”.

Det har gått mer än ett sekel sedan världskriget Remarque skildrade. Fronten Ralf Sirén har upplevt löper i öst, inte i väst.

Men än en gång skär kriget genom Europa. Och än en gång sätter det förmågan att utstå händelselöshet, väntan och vanmakt på prov.

Det invasionskrig Ryssland inledde mot Ukraina i februari 2022 drabbade Sirén hårt. Orättvisan i anfallet och de destruktiva konsekvenser en rysk seger skulle innebära för hela världen, inte minst för Finland, fick honom att anmäla sig som frivillig i Ukrainas internationella legion.

Redan den första mars – samma dag som legionen bildades – är han på plats. Som den trettonde soldaten i ordningen undertecknar han sitt soldatkontrakt.

I ”Soldat nr 13” återger Hbl-journalisten Marcus Lindqvist Siréns erfarenheter från kriget i Ukraina. Lindqvists närvaro är den obemärkta återberättarens. Perspektivet är Siréns och ibland hans ödesbröders. Skildringen bygger på Siréns personliga reflektioner och iakttagelser inifrån kriget.

Den subjektiva synvinkelns kringskurna räckvidd är bokens styrka som gärna hade fått renodlas ytterligare. Det råder ingen brist på rapportering från kriget i Ukraina och det är med det partikulära perspektivet ”Soldat nr 13” rättfärdigar sin plats i flödet. Ju närmare Lindqvist lyckas zooma, desto intressantare blir texten. Man förflyttas till krigszonens fasansfulla leda och nuddar vid något som kanske kunde kallas krigets väsen.

Siréns blick på det ukrainska krigsmaskineriet är inte nådig. Kaos råder. Ledarskapet är undermåligt, den grundläggande kommunikationen bristfällig, utrustningen gammal och säkerhetsarrangemangen obefintliga. En finländsk militärutbildning är högvaluta i legionen och Sirén får ofta tillfälle att lovsjunga vår värnplikt och lärdomar han har fått i Dragsvik.

Sirén hör definitivt inte till dem som har ägnat militären åt att äta munk i Sotku, lära sig vika dagatäcket och vänta på nästa permission. Han har tagit sin värnplikt på stort allvar och uppenbarligen fått ut mycket av den.

Generellt framstår han som en mycket seriös och grundlig person. Det retar gallfeber på mindre nogräknade överordnade. Mer än en gång kolliderar Siréns sakkunskap med den ukrainska militärens ”sovjetiska” hierarkier. Siréns vilja att ta det säkra för det osäkra går stick i stäv med den ödesmättade syn på liv och död som råder i den ukrainska militären.

Sirén har säkert rätt i sin kritik. Ändå är han ett minst lika stort mysterium för mig som de överordnade som är mer måna om att göra det lätt för sig än de är om sina soldaters liv. Innerst inne är det kanske kriget som är mysteriet: hur man kan välja det.

I Ukraina kan man inte välja bort kriget och inte heller i Gaza

”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär” brukade vi sjunga i skolan när jag var barn. Jag förstod att vi inte var där. Jag förstod att sången handlade om en dröm. Men jag trodde att den var sann på så sätt att alla delade den. Att det var dit vi alla ville.

Sirén vill till kriget. Och när han har kommit hem därifrån längtar han tillbaka. Kriget talar till honom och uppenbarligen tror han på krigets språk, så till den grad att han frivilligt väljer att tala det själv. Hans val och tankar skaver mot min fredsdröm.

De visar att den ännu lever i mig och hur hårt den prövas i den våldsamma tid vi lever nu, då hela världen plötsligt tycks vilja detonera.

Sirén är ingen krigshetsare. Precis som han är jag tacksam över att Ukraina håller ställningarna för hela Europa och hela världen.

Det är kanske bara de riktigt privilegierade som kan unna sig att vara så idealistiska i förhållande till krig som jag. I Ukraina kan man inte välja bort kriget och inte heller i Gaza.

Att Sirén som också är privilegierad väljer kriget har garanterat större verkan i världen än att någon som jag går runt och när en barnslig fredsdröm.

Men samtidigt: tänk om vi alla trodde på den! Och vilka blir vi om vi släpper den? Om vi slutar drömma?

Svårt att inte läsa boken som en studie i meningslöshet

Sirén lämnade en framgångsrik karriär med lyxvåning och Tesla för att kriga i Ukraina. Den internationella legionen han ingår i rymmer en brokig skara människor på flykt undan något eller på jakt efter något.

Människor som brottas med drogproblem, som har svårt med det civila, som har en politisk agenda, som vill göra skillnad, som söker gemenskap, mening.

Av ”Soldat nummer 13” får jag lära mig att indirekt eld är den vanligaste dödsorsaken i kriget i Ukraina. Granatsplitter från artilleri som avfyrats på flera kilometers avstånd dödar dem som råkar vara i vägen. Ibland tar man livet av sina egna.

Sirén dödade ingen. Några av hans kamrater sköt kanske någon, men det var på så långt avstånd att man inte kan vara säker. Alla lider de av granatchock. Också de övergivna husdjuren som får följa med deras pluton.

Det är svårt att inte läsa Siréns berättelse från kriget som en studie i meningslöshet. Ändå är det meningen han återkommer till när han sätter ord på sin längtan tillbaka: ”Ett vanligt liv kändes inte lika meningsfullt efter kriget.” ”Soldat nr 13” stämmer till eftertanke.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln