BOKEN: Pia Ingström skriver medvetet och med svart humor om familjehistoria – och kan konsten att höja blicken
I essäsamlingen ”Min farmors nerver” tar sig Pia Ingström från Sylvia Plath till Gårdsbacka och kommer ut som kannibal.
I bokens sex essäer är familjen hennes främsta motiv och språngbräda. Materialet är liv, litteratur och minnen: egna och andras i fruktbar förening.
För den som följt Ingström som skribent är den nya essäsamlingens ton och teman bekanta. Platsens betydelse, moderskapets fasetter och intresset för relationen mellan liv och dikt finns i hennes tidigare böcker och genomsyrar hennes kritikergärning.
I ”Min farmors nerver” får frågorna djupna. I den mån de är bekanta är det inte frågan om upprepningar utan om återkomster. I den nya boken tillåter sig Ingström att kretsa kring det som upptar henne. Hon bejakar det med ålderns rätt och mognadens mod.
I den första essän – Sylvia, Aurelia, min mamma och jag – skriver hon fram både sin egen modersrelation och sitt eget moderskap med Sylvia Plath som fond. Plaths eftermäle har för länge sedan svällt över alla bräddar, men Ingström lyckas ge en kuraterad bild där hon reflekterar över Plaths person och produktion samt det outtömliga biografiska intresset för henne.
För Ingström är Plath en moderskapets diktare. I hennes poesi hittar hon ord för den livsomvälvande upplevelsen av att bli någons mamma. Utifrån Plaths poesi, en psykoanalytisk referensram och egna erfarenheter skriver Ingström fram banden till barnen: Hur de både måste hålla och brista, knyta an och frigöra.
Med tanke på Plaths dramatiska sorti ur livet och moderskapet är Ingströms bild av henne påfallande ljus. Hon tonar ner självmordets roll i sin Plath-tolkning. I ett tankeväckande resonemang kring kopplingen mellan hushållsgasens sammansättning och självmordsstatistiken relativiserar hon ödesbestämdheten i Plaths beslut att ta sitt liv.
Ju lättillgängligare och genomförbarare självmordsmetoder, desto fler självmördare. Lite käppar i hjulet och ödet kan få en annan gång.
Här blottar Ingström det som för mig blir bokens allt överskuggande urscen: Minnet av hur hon som litet barn förmår sin mamma att inte fullfölja ett utvidgat självmord med just gas. Barnet Pia agerar käpp i hjulet och föreslår att de ska lämna den igentejpade kokvrån. Det räcker för att mamman ska välja att streta på. Barnet får här ett orimligt ansvar, och jag tycker mig höra det ansvaret ljuda genom hela boken, vare sig hon reflekterar över sig själv som mor, dotter, sondotter, syster eller biograf.
Ingström skriver nyktert och klarsynt, också om det allra snårigaste och oresonliga. Hon har en förmåga att kalibrera distansen till sina motiv på ett sätt som maximerar synligheten. Hon skriver personligt, relaterar till sig själv, men utan att skymma.
Ingström påtalar det orimliga i den svalkande likgiltighet Henry Parland ordinerade den överhettade moderskärleken, men det finns ett grundläggande avstånd i den Ingströmska tonen som svalkar och ger såväl henne som motivet och läsaren utrymme att röra sig och växa. Som berättare är hon aldrig hudlös. Hon låter inte språket fara iväg med henne. Hon använder texten till att se och förstå, inte till att leva ut.
Ingström skönmålar inte när hon skriver om sin gamla pappa och hur minnena av barndomens besvikelser bubblar upp till ytan när hon plötsligt ska ta hand om honom. Men hon tappar heller aldrig greppet om ansvaret och självmedvetenheten, om den lilla käppen i hjulet som hindrar allt från att kortsluta och mörkret från att ta vid:
”Som den besserwisser jag är har jag ett svar [på varför pappas äktenskap gick i kras], men någon anständighet har jag också så jag säger inte: Om han inte hade druckit så mycket och bedragit min mamma, utan istället uppskattat hennes karaktär och skönhet och sett sitt föräldraskap till två döttrar som hedrande och intressant, hade hon inte behövt skiljas från honom för att rädda vår husfrid, sin sinnesfrid och sitt självförtroende.”
Med svart humor, som ovan, och på fullaste allvar reflekterar hon över sin roll som förvaltare av en familjehistoria. Medvetenheten tjänar som både skal och kitt. Den kapslar in den allra råaste, privata kletigheten och binder samman vitt skilda tider och teman.
Farmoderns nerver som prövades av ett utomäktenskapligt barn, krigserfarenhet, förlossningsdepression och hemmets trånga rum blir inte bara medel i Ingströms självförståelse, utan en öppning till familjehistorien i stort, där krig, klass och konventioner har satt sina spår och tecknat gränser och möjligheter. Ingström synliggör reflektionsytan i det partikulära, unika livsödet. Hur den kan ha något att visa oss alla.
Bokens sista är essä en metareflektion kring det biografiska berättandets anspråk. Här speglar Ingström sitt skrivande i andra biografiska texter och dryftar dess kannibalistiska dimensioner. Hon citerar en roman av den turkiska författaren Sebnem Isigüzel där berättaren konstaterar att det bara är genom att berätta om andra som människan kan existera.
Jag tror det är sant och att det mycket väl kan vara därför vi navelskådande människor av idag har så svårt med existensen. Ingström kan dock konsten att höja blicken. I sina texter placerar hon sig ständigt i relation. Hon vet att självet är mer än ett ensamt jag och röjer rum för dess andra.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.