BOKEN: Parland går alltid vidare, nu i vetenskaplig utgåva
Också tidigare opublicerat material finns med i den vetenskapliga, kompletta utgåvan av Henry Parlands dikter. Med kommentarer blir det en massiv volym. Foto: Pressbild
Det finnas två slags författarskap som kan leva länge. De som tar tid på sig att seriöst bearbeta sina motiv, och de som avbryts i förtid och har sin friska brottyta kvar. Henry Parlands hör till de senare. Han själv dog brådstörtat och liksom onödigt i scharlakansfeber 1930. Då var han 22 år.
Parland hör till våra mest exporterade modernister och har översatts flitigt till europeiska språk, en våg har infallit nu på 2000-talet. Mest gäller intresset roman(fragmentet) ”Sönder”, men också dikterna har också varit aktuella.
Dikter var också det enda han själv hann ge ut. ”Idealrealisation” (1929) är en fantastisk samling som har en fräck och fräsch blick nittio år senare. Man faller direkt för avdelningarna som heter ”Fläckar”, ”Strumpor”, ”Influensa” och ”Grimaser”.
Men den samtida kritiken tog inte så vänligt emot den, Hagar Olsson, som annars hade näsa för det nya sågade den vid fotknölarna.
”Idealrealisation” finns givetvis med i den bastanta volym ”Dikter” som ges ut av SLS (och i Sverige av förlaget Appell) i en vetenskaplig utgåva, med Parlands dikter komplett, det tryckta och redan utgivna och det man hittat i efterlämnade häften och anteckningsböcker.
Det blir väldigt detaljerat, och kommentarerna är mest riktade till en framtida forskning. Att samla ihop allt det skrivna innebär också att inte så lyckade alster tas med. Enklaste tipset till en vanlig läsare är att helt enkelt passera det som inte håller nivån.
Det mesta av det användbara är redan redigerats i postuma samlingar, den första kom redan 1932. Och på 1960-talet utgavs ”Hamlet sade det vackrare” av Oscar Parland, som också redigerade efterlämnad prosa.
En urban diktare
”Våren – de nya kostymernas årstid …”. Så skriver Henry Parland i en aforistisk reflexion 1929. Han fäste uppmärksamhet vid kläderna också som diktmotiv. I det finns en ytlighetsaspekt, men närgångenheten är det som tar hem spelet. Foto: Privat
Dikten om Hamlet har blivit ett slags signaturdikt för Henry Parland: ”Kaffe eller te/ (Hamlet sade det vackrare/ – men jag är ingen Hamlet)./ Han sade också mycket annat/ – saken blir icke klarare därigenom/ – saken blir icke heller klarare nu/ men/ vi kan ju välja.”
I kommentarerna framgår att ganska många händer varit framme och satt sina avtryck på manussidan. Gunnar Björling har gjort en liten strykning – till diktens fördel. Framgår förresten av Fredrik Hertzbergs eminenta Björlingbiografi från tidigare i år, att det sannolikt var Parland som fick fart på det som i sin tur blev Björlings signatur: att manipulera syntaxen med hjälp av radikal strykning.
Intressantast i SLS:s tjocka bok är att ta del av utgivaren Per Stams inledning, grundlig utan att vara svårforcerad, och att sedan ta sig igenom de minutiöst sorterade dikterna och känna igen motiven, allt det som fortfarande känns helt rätt i tiden.
Parland är ju en urban diktare, han skriver om tekniska ting, om konsumtionsvaror, om ambivalens. Om relationer som påverkas eller till och med bestäms av tingen, av musiken och populärkulturen, av spriten, kanske andra droger.
Skildringen av utelivet i Helsingfors pekar frejdigt på dekadensen (i en tidigare opublicerad dikt): ”/…/ som sitter på Pagod Kämp Opris/ Börs Gyllene lyktan Franciskaner/super, röker, vadsomhälst/ vadsomhälst, kom ihåg det!/ utan att blinka /med själen.”
Och vill man ha ett något nedtonat men inhemskt motstycke till ”Babylon Berlin” kunde man gripa efter ”Idealrealisation”, som utvecklas under samma tid. Den ser tidens splittring och energi med en ynglings ögon – gestaltar den i en yngling.
Känsligt och mångtydigt om kläder
Man har hört just den personifierade energin tolkas som en livsglädjens estetik – att älska bio och lokomotiv och vichyvatten! Men den som inte ser svärtan och ibland det direkta utanförskapet är nog ganska blind.
Mest känsligt och mångtydigt kommer relationen till omvärlden fram i dikter som handlar om människornas kläder. Den mest kända (som finns i ”Idealrealisation”): ”Jag trodde:/ det var en människa, /men det var hennes kläder/ och jag visste ej/ att det är samma sak/ och att kläder kan vara mycket vackra.”
Känner man inte av melankolin här måste man läsa mera Parland! Förälskelser skildras också med hjälp av klänningar; det skulle kunna vara cyniskt, men innehåller en sorts blyghet, en blyghet som för all del blir burdus av spriten. ”Jag älskade en gång en klädning …” börjar en av de opublicerade dikterna som nu trycks.
Människor i mångfaldskulturen, där man behärskar flera språk (som Parland) och därför vet hur stor möjligheten är att missförstås, där man är immigrant och därför har ett utanförskap, eller om man bara vet hur det är att vakna ensam med krabbis i en stad som inte vill en just något, kan känna igen något hos Parland.
Det är något med ben hos Parland …
Per Stams introduktion och allt annat i ”Dikter” håller sig förstås strikt till stoffet: allt kan beläggas av annan text. Men också det (och inte bara upplevelsespåret ovan, som är tillagt av mig) understryker det intresse som finns för Henry Parland i dag.
Kring Parlands hundraårsjubileum utkom Agneta Rahikainens brev- och bildbiografi ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer”, som låter en komma Parland gripande in på livet, och en artikelsamling ”Erhållit Europa vilket härmed erkännes” (red. Clas Zilliacus), som har ursprung i ett seminarium.
I den senare finns en spännande essä, ”Henry Parland går på bio” av Renate Bleibtreu (som översatt ”Sönder” till tyska) som handlar om hur Parland beskriver film och biografer, men också till exempel om bilden av ”city girls”, synliga i ”Sönder”, skymtande i dikterna.
Där citeras också dikten som kan röra oss i dag, och lyder: ”Det är lögn/ att film är konst/ (vad är inte konst?)/ Film är religion/ som av verkligheten/ gör ett par vackra ben/ vi får se/ men inte röra.”
Den vetenskapliga utgåvan vet att den här dikten förekommit i två olika handskriftsversioner. Där talades om ”strumpebandets religion”, en fras som ströks när den trycktes postumt. Det ger ju mer synlighet åt benen! Och det är något med ben hos Parland … som alltid går vidare.
Dikter
av Henry Parland
Utgivna av Per Stam
SLS/Appell, 2018
871 s.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.