Ann-Christin Snickars 24.11.2020 20:31

”Hård mot de hårda” är en av höstens biografier. Huvudperson är Kenneth Eriksson, kriminalöverkonstapel från Helsingfors, nyss pensionerad. I decennier har han varit legendarisk, välbekant för sina okonventionella grepp, sin principfasthet och sin ihärdighet i jakten på skurkar.

I slutet av boken rekapituleras en incident där en medlem ur ett kriminellt belastat motorcykelgäng än en gång står framför ”Kentsu” Eriksson som flera gånger sett till att han hamnat i fängelse. ”Helvete också, kan du inte bara dö”, utbrister han. Det tar Eriksson som kvitto på ett välgjort jobb.

Erikssons röst är tydlig i boken, den baserar sig på många intervjuer och en minutiös genomgång av hans karriär. Några viktiga händelser som format honom i livet utanför jobbet tas också upp, men inte många, det är hans liv som polis som är i fokus. 2019 blev han utnämnd till Stadin Skoude, en hedersutnämning inom Helsingforspolisen.

Den andra rösten i biografin är dess skribent, journalisten Jeanette Björkqvist, känd som oförvägen undersökande journalist, med utsatta eller oönskade människor som ett specialområde. Björkqvist har också blivit prisbelönt för en pjäs om kvinnohandel, ”Kvinna till salu” 2014, en föreställning som hade premiär på Svenska Teatern.

Det är också på det här området hon först har kontakt med kriminalöverkonstapel Eriksson, det klargör bokens prolog. Det är två jämspelta yrkesmänniskor från varsitt gebitet som möts. Båda är intresserade av att komma åt orättvisor, övergrepp, brottslingar.

Och lika mycket som ”Hård mot de hårda” handlar om en enskild utredares yrkesutövning visar den också på en intressant kriminalhistoria, något som gemene man sällan tänker på – hur brottsligheten förändras i takt med samhällsutvecklingen. Brottslingar hittar alltid en nisch där brott lönar sig, tills de blir fast eller kanalen täpps till av andra skäl.

Trender flätas samman

Från 1980-talet fram till nu finns en linje från lägenhetsinbrott över bankrån och juvelerarrån till knarkhandel och till 2000-talets mest lukrativa brottslighet, att manipulera sårbara kvinnor att sälja sexuella tjänster.

De här trenderna flätas samman med ett annat spår: att den grova brottsligheten i dag inte längre känner några statsgränser. De spektakulära guldrånen i början på 2000-talet var detaljplanerade av internationella ligor som hade Europa som sitt arbetsfält.

Kvinnohandelns organisatörer behöver inte i lika grad ett benhårt expertkunnande, det räcker med att vara skrupelfri och att ta till våld där det understöder affärerna, att gränslöst misshandla kvinnor. Att som till exempel rumänsk sutenör (ett kluster av den nationaliteten var verksamt i Finland under Erikssons sista år i arbetet) bli fast i Finland betyder inte slutet, straffen är inte alltför avskräckande.

Otto Virtanen

Att läsa om kvinnohandeln ur ett utredarperspektiv är fruktansvärt skakande. De enskilda exemplen är anonymiserade, men Björkqvist och Eriksson har kommit överens om att ta med en del obehagliga detaljer för att belysa branschens särskilda grymhet. För en sutenör är kvinnan han säljer bara en råvara, dessutom en förnybar sådan.

I Finland är det förbjudet att köpa sex bara om det utbjuds under koppleri- eller människohandelsformer, men kunderna verkar inte särskilt uppmärksamma eller nogräknade.

I ett fall där kvinnan helt uppenbart hade en intellektuell funktionsnedsättning uppfattades det inte som något hinder för att utnyttja henne. Eriksson fick tips om ett sådant fall av en annan prostituerad.

Kentsu Eriksson började sin bana som ordningspolis på fältet, och hans kännedom om gatuliv, den kriminella världen och aktörerna där var den trumf han hade på hand. Han säger också att drivkraften har varit jakten, att spåra upp och sätta dit. Bildspråket kommer från savannen, det handlar om att jaga eller jagas.

Gnuggar in klichéer

Under Erikssons tidigare år var utredningar beroende av erkännanden, förhören var avgörande. I dag överbevisas man i stället av tekniska data. Att brottsling och utredare möts ansikte mot ansikte blir mindre viktigt.

Boken innehåller också ganska festliga utfall på brottsutredningar. Ett rån, där gärningsmännen av allt att döma varit starkt påtända, kunde en gång lösas med hjälp av ett hårstrå – av en katt. Men många brott förblir olösta – eller så säger polisutredningen ett och domslutet ett annat. Rätt och rättvist är inte alltid samma sak.

Brottens reella värld liknar ju inte deckarens, fastän framställningen av kriminalöverkonstapel Kenneth Eriksson stiger fram just som en deckarhjälte: egensinnig, effektiv, en som litar mest på sin magkänsla, sitt kunnande och sitt team, en som låter överordnade få veta vad han tycker.

Boktiteln, ”Hård mot de hårda” framkallar bilden av Fantomen, och den tautologiska undertiteln ”True crime – en bok om brott” gnuggar in klichéer så man får lust att skratta. Jag tolkar det som att man gör upp med underhållningen redan på pärmen – resten är renaste allvar, saker man på riktigt behöver veta om samhället.

Ann-Christin Snickars

Dela artikeln