Freja Rudels 18.05.2021 19:56

Kritik är inte per automatik mediesexigt. Om någon mot förmodan har invändningar råder jag den att dela en kattbild och en kritisk text på sociala medier och se vad som händer.

Att katter går hem och kritik sjunker som sten i vatten illustrerar kritikens problem i dagens uppmärksamhetsekonomi, men det säger också något om kritikens nödvändighet.

Jag har lite svårt för ordet kritik. Särskilt när man förvandlar det till ett verb. Varje gång jag får höra att jag ”kritiserat” en bok flimrar ett skrämmande alter ego för min inre syn.

Det är en Freja med pannan i djupa veck och rödpennan i högsta hugg, i färd med att meja ner en bok. Kritik och kris allittererar också olycksbådande väl. Sällan hinner någon orda särskilt länge om kritiken innan katten är på bordet och krisen ett konstaterat faktum.

Kritiken kan konsten att göra slut på det roliga. Den konsten är lika viktig som den är tung, men den är också begränsande. För kritik kan lika väl vara början på det roliga. Kritiken kan vara så mycket. Och gränsen för allt den kan vara förskjuts ständigt.

Kritikens möjligheter står i fokus för antologin För snabb för att fångas i skrift. Fyra texter om kritiken på 2010-talet. Det digitala medielandskapet utgör både tema och fond för essäerna som alla har sin upprinnelse i residensvistelser vid Kritiklabbet i Stockholm – ett slags experimentell tankesmedja för kritik.

För texterna står fyra finlandssvenska kritiker vars röster är bekanta för den läsande och lyssnande kulturintresserade allmänheten: Lasse Garoff, Helen Korpak, Ylva Perera och Hanna Ylöstalo.

Pereras, Ylöstalos och Korpaks texter har alla ursprungligen publicerats på Kritiklabbets webbplats. De är tematiskt fokuserade och förhållandevis kortfattade. Garoff, som också är redaktör för helheten, bjuder på en längre och mer vittfamnande essä.

Lena Malm

I ”Kritikens dolda villkor” diskuterar Perera pengar. Vem har råd att skriva kritik när standardarvodet genererar en timlön på ett par euro på sin höjd? Och vad får egentligen de som skriver kritik i ersättning?

Är det boken i handen och en klapp på axeln, en struntsumma eller en skälig lön?

Alla behöver tak över huvudet och mat på bordet. Om den tid vi sätter på att bedriva kritik är tid bort från den tid vi ägnar åt att försörja oss får det följdverkningar för kritiken.

Om ekonomisk grundtrygghet är en förutsättning för att du alls ska kunna ägna dig åt kritik faller många potentiella röster bort och det kritiska samtalet likriktas. Det finns mycket att vinna på att sluta låtsas som om kritiken befinner sig utanför ekonomin, poängterar Perera.

Ylöstalo undersöker kritikens uttryck på Instagram i en text som säger mycket om vår tid. Omsorgsfullt kurerade Instagramkonton gör bilden till det centrala i gensvaret på litteraturen.

När boken placeras som bihang till en kaffekopp, del av en selfie eller blickfång bland matchande inredningselement inkorporeras litteraturen i användarnas esteticerande bygge. Det är inte de möjliga sammanhang boken bär med sig som är det relevanta, utan den fasad i vilken den landar och bidrar till att upprätthålla.

I en uppmärksamhetsekonomi dikterad av överflöd av det mesta förutom tid är ett välkomponerat Instagraminlägg slagkraftigare är en omständlig recension med tyngdpunkt på texten. Men om det ska kallas kritik är jag tveksam till. Instagram har en egen ekonomisk logik där målet är ständigt fler följare, likes och reaktioner. Den logiken uppmuntrar, som Ylöstalo påpekar, till inbördes beundran framför kritiska samtal.

En meme utan publik är ingen meme

Erbjuder memes en form för samhällskritik bortom kommersialismen, frågar sig Korpak i essän ”Memes som aktivism”. Dessa små virala idéer som leker med text, bild och igenkänning har en tendens att självdö när de blir mainstream.

Memes undflyr på så sätt makten.

Samtidigt är de beroende av en liknande uppmärksamhetsekonomi som styr Instragramflödena: En meme utan en publik är ingen meme, slår Korpak fast. Jag blir därför inte övertygad om dess subversiva potential. Men den initierade inblick Korpak ger i meme-världen mycket lärorik.

Garoff dryftar kritikens villkor och väsen genom erfarenheter från Ny tids förvandling från veckoblad till månadsskrift och tankar om glappet som kan uppstå mellan den kritiska kritikerblicken och publikens förtjusning.

Han ifrågasätter de hierarkiska tendenser som finns inbyggda i idén om kritikens förmåga att urskilja kvalitet. Som motvikt leker han med tanken att all konst är lika bra. Lika frikostigt som dronten som i Alice i Underlandet korar alla kapplöparna i sitt drontlopp till vinnare, förhåller sig Garoffs ”drontkritik” till konsten.

Idén om en hierarkisk och elitistisk kritik som kräver en motvikt osar svunnen tid. Idag är kritikens marginalisering ett större problem än dess makt, och Garoffs drontkritik är nog att göra det lite väl lätt för sig som kritiker. Fördelen med synsättet är dock att det framhåller att kritiken är så mycket mer än värdering och bejakar de möjligheter det kritiska tänkandet rymmer.

Öppenheten är den stora behållningen av För snabb för att fångas i skrift. Efter att ha läst boken är och förblir min syn på kritiken lika vindlande som Lewis Carrolls Underland, men med fyra nya kaninhål.

Freja Rudels

Dela artikeln