En pilgrimsvandring som inte har ett mål, men nog ett slut
Livet som resa och rörelse. I Kurt Högnäs adertonde bok, prosadiktsamlingen ”Öknen var ett annat hav” reser läsaren igenom sinnligt rika miljöer. Men det geografiska får vika för ett annat större sammanhang, ett mytens och minnets landskap, privat och allas tillika.
Öknen var ett annat hav.
Prosadikter
av Kurt Högnäs
Omslag: Helena Kajander
Schildts & Söderströms, 2017
72 s.
Kurt Högnäs sjuttonde diktsamling hette ”Refug” (och blev nominerad till Runebergspriset 2016, liksom den föregående ”De bronsblå solarna” 2012 ). Refug kommer från latinet och betyder tillflyktsort, i dag associerar vi det oftast med den plattfrom som fotgängare kan stanna upp på när de korsar en särskilt trafikerad gata.
Ordet refug förekommer också en gång i den nya samlingen ”Öknen var ett annat hav”, som består uteslutande av prosadikter, några nästan en hel sida långa, andra med en volym av ett halvdussin rader.
Det hittas i en av dikterna mot slutet av samlingen, den som börjar ”Jag är hemsökt av en dröm. Som av en osalig vision …” och tangerar de proportioner och perspektiv vi har att leva med. Vårt liv, eller jorden där vi lever det, är en temporär tillflykt i det oöverskådliga: ”På en tillfällig refug i ett luftrum som ligger ohjälpligt trångt mellan intet och alltet som är intets skugga och alter ego.”
På det sättet hänger böckerna ihop, men den nya är formellt mer enhetlig. Men det finns också en del motiviska likheter. I ”Refug” rör sig dikterna kring geografiskt resande och kring betydelsefulla platser, stranden är en sådan.
I ”Öknen var ett annat hav ” återkommer också resandet och de vattenomflutna platserna, men texten för upp dem till en annan nivå, där de kläs av en del av sin karaktär som personlig upplevelse och får ett universellt drag.
Prosalyriken använder sig ju av en estetik som är parallell med drömmens, den skyr inte heller överraskande bilder och abrupta infall. Associationen är dess främsta medel. Det gör också ”vanlig” lyrik, men den jobbar mer med avgränsade bilder och med ett språk som får ta sig friheter på alla plan.
Prosalyriken rör sig framåt enligt strängare regler och avstår i allmänhet från radbrytningar. Det är en del av det grundläggande i den suggestiva effekten. Och inför logiken som varje stycke internt bygger upp har läsaren bara ge sig. Att följa med strömmen är själva upplevelsen, men kan vara krävande, det är också en del av upplevelsen.
I dikterna i ”Öknen var ett annat hav” finns ett ”jag” som minns och som registrerar omgivningen – ofta i minsta detalj – men de kan också tala om ”han” eller ”vi”. Och pronomen är alltid särskiljande, men den ställvis ganska höga tonen gör att man i stället ser dem som gränsöverskridande. Man känner sig uppmanad att läsa så.
Och när man kommer till sidan 68, som är på slutrakan i samlingen, bekräftas att man haft läskompassen någorlunda rätt inställd. ”Jag finns, men alltmer förtunnad. Jag är någonstans där långt ute, bland dem som redan börjat flyta”, lyder de första raderna. Uttunnandet betyder också att man kan gå upp i allt, identifiera sig med allt.
Det är helt uppenbart att dikterna handlar om åldrande, om att se sitt eget slut. Det är både vackert och ångestfyllt. Sin egen ändlighet måste man se nyktert och krasst på, men också med överseende.
I Kurt Högnäs texter ger det här genklang genom ett genomgående registrerande av fysiska detaljer, inte i kroppen, för den är liksom på sidan om, men i landskapet, i stort och smått. Samtidigt förhåller man sig lite kisande, dels för att se tydligt, dels för att förhålla sig till ljuset, som är ett viktigt element i varje dikt. Det finns nästan alltid någon fras som direkt eller indirekt reglerar ljuset.
Den här allmänna under-bar-himmel-upplevelsen gör att dikten, fastän den nångång låter någon identifierbar ort glimta förbi, får karaktären av vallfart, en pilgrimsvandring som inte har ett mål, men nog ett slut. Själva rytmen i meningarna beskriver en vandring.
Som läsare känner jag att jag först är lite motsträvig, jag vet inte (eller så vet jag alltför väl) vartåt vi är på väg. Varje text i inledningen känns som om den börjar om från början och övertalar en att vara med. Så vid den första genomläsningen känns det som de stora diktupplevelserna sitter mot slutet av boken. Ett tips är att småningom gå tillbaka för att vandra den första etappen en gång till.
En text jag fastnar för är en av de sista, som börjar ”På en vrakspillra drev vi iland …”, en fras som omedelbart kickar igång ett minne av ett klassiskt epos, där jag som läsare blir både hjälte och förlorare. Det är storslaget, trots att den här texten, som de flesta andra, är noga med proportionerna. Fast vi också är ett seende och gränslöst upplevande subjekt är vi i den miljö vi förekommer bara en detalj.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.