BOKEN: Noveller om pengar, klass och gränslöshet
Novellerna utkom på svenska i våras. Foto: Pressbild
Efter solen
av Jonas Eika
Översättning: Henrik Petersen
Omslag: Birk Horst
Modernista, 2020
186 s.
Den danska författaren Jonas Eika (f. 1991) är den yngsta som hittills mottagit Nordiska Rådets litteraturpris. Novellsamlingen ”Efter solen”, som fick priset i fjol, och som kommit ut på svenska i vår, är hans andra bok.
Eika debuterade 2015 med romanen ”Lageret Huset Marie”. Där de olika platserna har en stark markerad laddning, precis som i ”Efter solen”. Romanen utspelar sig i lagret på ett köpcentrum, där huvudpersonen jobbar natt, och i det kollektiv han lever i. Den tredje lokaliteten är förälskelsen, Marie.
I lagret styrs allt av efterfrågan, och i de nya novellerna har Eika också hittat miljöer som exponerar marknadens lagar och mekanismer. ”Alvin”, novellsamlingens inledningsberättelse introducerar en IT-konsult som kommer till sin gamla hemort Köpenhamn för att finna att banken där han ska ha arbetsmöte bokstavligen gått omkull. Den har rasat ner i ett gigantiskt slukhål, så att bara vrakrester av kontorslandskapet återstår.
Det är ett faktum som inte utvecklas vidare, i stället möter huvudpersonen en hemlighetsfull man, Alvin, som visar sig vara fena på avancerad derivathandel. Han låter den hemlöse konsulten bo i sitt sunkiga rum och inviger honom i handeln med optioner, tänkta framtida tillgångar som man kan vrida vinster ur redan nu.
Det finns en attraktion i transaktionerna som ger rent kroppsliga sensationer. Men som i en tillfällig kärleksaffär slinker den enda parten iväg i nattens mörker lämnande efter sig en lekkamrat som är barskrapad in på sista betalkortet.
Den längsta novellen är indelad i två delar, del två blir bokens avslutande sekvens. Den heter ”Bad Mexican Dog” och utspelar sig på en mexikansk badort där purunga killar jobbar som strandpojkar på en jättebeach, där turister från den rika världen solar sig och behöver uppassning.
Eikas virtuositet syns i hur detaljerat han gestaltar klasskonstellationerna i strandlivet och liksom materialiserar pojkarnas upplevelse av sin egen situation i en underlig legering av upptåg och utlevelse och våld och fantasier. ”Bad Mexican dog” syftar också på det ”filmprojekt” ett par av pojkarna iscensätter med de mest lättlurade turisterna (de är nordiska!), som underlag för utpressning. Men inte ens det är pojkarnas eget initiativ.
Eika avstår från psykologiserande och blottlägger i stället överlevnaden och utnyttjandet i snabba scenerier och förlopp. Personerna känns tillfälliga, man ser dem med turistens eller den privilegierades ögon. Också när det finns en jagberättare är den känslan kvar. Personernas liv försiggår i marginalerna, stilen behöver inte alltid bara realistisk. Ofta tar de droger, berättelsen är med på ett hörn där.
Miljön i ”Efter solen” varierar stort: Köpenhamn, Bukarest, London, Mexico, Nevada. I takt med att det nationella i litteraturen slitits bort och med att människorna pilat hit och dit över jordklotet, har litteraturen gjort hela världen till sin arena. Kapitalet och vinstjakten känner heller inga gränser.
I sitt tacktal gick Jonas Eika i direktsändning hårt ut mot Danmarks invandrings- och flyktingpolitik, nämnde särskilt statsministern som ansvarig, och skyldig till att normalisera rasistiskt språkbruk och politik. Resten av Norden fick också en släng av sleven.
Kommentarerna efteråt hyllade hans mod, men kunde i samma andetag säga att hans utspel också påminde om litteraturens egen marginalitet, om ”hur liten betydelse de klokaste har, hur lätt litteraturen och författarens ord väger, trots alla fina föreställningar vi gör oss om motsatsen”, som Victor Malm skrev i Expressen.
Men då frånsäger man sig också något av den kraft och det värde litteraturen har som konst. Jonas Eikas sätt att komprimera sina berättelser pockar på en större uppmärksamhet, en sensitivare reaktionsförmåga. Hans texter inte bara avbildar som i ett trött fotoalbum, i sin förlängning kräver de något. Översättaren Henrik Petersen lyckas också överföra textens levande auktoritet i den svenska utgåvan.
Särskilt uppskattar jag de tydligt bildsatta men svårgenomträngliga passagerna om strandpojkarna, som ibland tillåter sig att överskrida realismens gränser – eller berättas med en liksom kisande blick. Pojkarna, som bara är barn, är helt utlämnade åt sitt öde. Men något av deras känsla pumpas över i läsaren.
I novellen ”Jag, Rory & Aurora” handlar det om vuxna marginaliserade och missbrukare, som lever på varandra, utnyttjas som billigast möjliga arbetskraft av dem som sagt sig hjälpa dem. Till och med som döda är de råvaror, deras organ skördas. Det nämns med just det verbet, i förbigående i en bisats.
Den minst lättillgängliga, men på sitt sätt suggestiva novellen ”Rachel, Nevada” beskriver en man som med en kirurgisk operation han själv ska utföra, vill förena sig med ett märkligt föremål utslängt i öknen, en mystisk sändare. Ett syfte med det är att åstadkomma ett nytt och mäktigt skrik.
Berättelsen och proceduren låter en också avläsa en sorg över var människan står i dag, den förenar sig med bokens övriga motivtrådar i sin gränslöshet.
Jonas Eika mottog Nordiska Rådets litteraturpris 2019 för sin novellsamling ”Efter solen”. Foto: Pressbild
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.