ÅU 06.01.2021 09:00

På pärmen till Nils Erik Forsgårds essäbok ”Dödsmasker” trängs en folkmassa. Ur dess mitt reser sig en kvinna med munnen och näsan täckt av ett vitt tygstycke. Pärmbilden är ett utsnitt ur en målning av Lucas Cranach den äldre.

Den har cirka 500 år på nacken, men kvinnan i fokus ser ut att bära dagens mest frekventa och omdebatterade accessoar. Associationerna hade säkert varit andra om pärmen landat i en annan verklighet, men här och nu får den en omedelbar, särskild angelägenhet.

Om någon fick för sig att gjuta en dödsmask av vårt pandemidrabbade nu skulle den ha formen av ett munskydd. Än överflödigt, än nödvändigt, än ett märke för hysteri, än för sjukdom, än för hänsyn och än för moralisk överhöghet ter sig munskyddet som själva sinnebilden för vår tids förvirrat akuta förhållande till döden.

Vad tygbiten över kvinnans ansikte i Cranachs målning egentligen symboliserar är dock oklart. Möjligen filtrerar hon luften. Mer troligt är att hon ska tiga i församlingen. Primärt är idéhistorikern och tankesmeden Forsgårds Dödsmasker inte någon coronabetraktelse. Bokens epilog är visserligen en summerande reflektion över pandemins framfart under 2020, men själva incitamentet till boken är mer personligt: tre närståendes död och det egna åldrandets insikter.

Dödsmaskerna Forsgård gjuter är mångahanda, självbiografiska, litterära, filosofiska och kulturhistoriska om vartannat. Döden förenar bokens teman, tider och rum. Och de är många, för dö ska vi alla och döden finns överallt. Samtidigt som den är egen och specifik. I sina bästa stunder håller Forsgårds penna liv i båda dessa faktum. Tankarna hakar fast i läsarens nu på samma gång som de erbjuder möjligheter att byta blick, exempelvis i förhållande till covid-19.

Ögonblicksbilder och aforistiska inskott

Pest, kolera, spanska sjukan – pandemierna passerar revy och alla får de det nya coronaviruset att både blekna och framträda; förhållandevis lindrigt, men lika omvälvande och avslöjande som sina föregångare. Det blir tydligt hur lite vi vet, hur dåligt vi minns och hur mycket irrationalitet det för stunden rationella rymmer. Men det blir också tydligt hur mycket vi förmår, att mänskligheten har en otrolig förmåga att resa sig.

Boken består av 90 korta avsnitt. Det är små essäer varvade med ögonblicksbilder och aforistiska inskott. Tonen är avmätt, lakonisk, med stråk av humor. Forsgård öser på med död i alla dess former, men utan att frossa eller bli sentimental. Han tangerar mord, självmord, eutanasi och abort med en intellektuell rörlighet och lätthet som ömsom fascinerar och irriterar.

Den knappa, fria stilen är skön och bedräglig. Den förutsätter en kompositörs gehör för rytm, att tankearbetet bakom orden håller och att varje stavelse sitter där den ska. Det händer att de gör det. Men det händer också att lättheten och rörligheten framstår mer som osäkerhet och rastlöshet, som en lust att bara dra vidare när det som är svårt och tungt börjar kräva sitt.

Privat

En av bokens mest minnesvärda texter handlar om det mytomspunna mordet på Kyllikki Saari. Den som ledde mordutredningen var Forsgårds morfar, då kriminalkommissarie i Vasa. Forsgård beskriver hur han av en slump hittar en kartong med fotografier från brottsplatsen som morfadern lämnat efter sig: ”Jag tittade på kvinnoliket på båren. Det krävs lite fantasi för att se att detta en gång varit en människa, en ung flicka. Men när man slutligen ser, ja, då ser man.” Blicken på fotografiet sammanfattar Forsgårds teknik när den fungerar: Ett lite överraskande fynd som ställs fram till beskådan, fantasi som ges spelrum medan fokus inväntas och så stunden när man plötsligt ser något man sen inte längre kan bortse från.

Alla texter når inte dit, och dödstematiken i sig är en snubbeltråd. För hur dödar man darlings då döden bekommer alla och allt? Tidigare har Forsgård fördjupat sig i bland annat Hemingway, Chydenius, Berlin, Europa och USA. I Dödsmasker återkommer dessa och mer därtill.

Friheten löper som en röd tråd

Forsgårds sammantagna beläsenhet och beresenhet passerar revy i ett smockfullt kuriosakabinett. Det blir lite döden, döden, döden, som i anekdoten Forsgård rekapitulerar om hur Astrid Lindgren och hennes syster inledde sina telefonsamtal på ålderns höst. En besvärjande upprepning som snarast omintetgör dödens förmåga att borra på djupet, beröra och smärta.

Förutom döden löper friheten som en röd tråd mellan texterna. En frihet att bara resa, läsa, tänka och säga med en självklarhet som är få förunnad.

Forsgård skyltar med en traditionellt västerländsk bildning. Han strör in små påminnelser om sin egen virilitet och tycks ha en särskild faiblesse för män som på olika sätt försökt göra sig till herrar över döden. Män som är manliga på ett gammaldags sätt, som tjurfäktare eller tjurnackade ordbrukare à la Jörn Donner. Forsgårds bok pulserar av ideal på utdöende. Testosteronstinna och på många sätt ohållbara ideal som jag kanske inte kommer att sakna, men vars dödsmasker nog förmår fascinera.

Freja Rudels

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln