Freja Rudels 26.06.2023 18:00

Nicko Smith är en eldsjäl i poesins tjänst. På adressen nickopoet.com bloggar han flitigt under devisen ”Mer poesi till folket”. Han har gett ut sju diktsamlingar på eget förlag.

Den senaste, ”Brändö i mitt hjärta”, är en lovsång till geografiska och poetiska hemvister.

Poesin i sig befinner sig i marginalen och Smith opererar bortom dess allfarvägar: i marginalens marginal. Bloggens ansats är populariserande. Genom koncept som ”Lördagssoffan”, ”Tisdagsintervjun” och ”Tre frågor till NN” har Smith bjudit på lättsmälta ingångar till olika författarskap.

Därtill serverar han personliga betraktelser, recensioner och rapporter från litterära begivenheter i sin närhet.

Smith är bosatt i Vasa men ursprungligen svensk. I bloggen varvas rikssvenskt och finlandssvenskt. Mötet mellan världarna är en kraftkälla också i den nya diktsamlingen.

Titeln – Brändö i mitt hjärta – klingar av den gamla slagdängan ”Stockholm i mitt hjärta”. I munnen på en utvandrad svensk signalerar den arv och förankring, men framför allt en förskjutning: här har Vasastadsdelen Brändö tagit Stockholms plats.

Känslan av hemkomst dominerar samlingen där diktjaget tar läsaren vid handen och leder hen runt ett löftesrikt försommar-Brändö. Gränsen mellan jaget, platsen och dikten suddas ut.

Björkens skira löv blir till diktjagets tankar. Stormvita stammar och svanvita dagar ackompanjerar papprets vita löfte.

Tiden är å ena sidan ett konkret nu, å andra sidan plastisk och mångskiktad. En kastad sten återvänder till handen. Barndomens barkbåtar skvalpar förbi.

Bland platserna diktjaget passerar är de försvunna lika närvarande som de kvarvarande. Loppisen som en gång fanns, en brödkö ur det förgångna och doften av gamla industrier noteras.

Närheten till inspirationskällorna är sympatisk. Utmaningen är att frigöra sig och hitta en egen röst.

Det nostalgiska stråket är starkt i dikterna. Men det uppvägs av en konkret närvaro i nuet.

Prosaiska landmärken som Kotipizza och nosto-automaten vid S-market, där varken pengar eller arbete fanns att hämta denna gång, jordar betraktelserna och knyter dem till levande, stretande liv.

Det är i dessa stunder Smith griper tag. Med små medel blottar han spåren av en kamp, ett ljus och en förtröstan som inte framstår som en banal lyrisk skönsång utan som frukten av en kraftmätning:

Ångesten som alltid
kommer tillbaka
verkar ha vandrat bort
Om det ändå
kunde vara så
Diktar vidare
med bläcket i famnen

Friheten från ångest parad med vissheten om att den ”alltid” kommer tillbaka. Bläcket i famnen, som ett löfte och en möjlighet, eller utspillt som en evig fläck? I sina bästa stunder fångar ”Brändö i mitt hjärta” en ristande dubbelhet och gestaltar kraftprovet i att välja ljuset.

Smith är generös med eloger. Hans blogg är ett exempel på det, men också i hans poesi är föregångarna och förebilderna tydligt närvarande.

Hans förra diktsamling, ”Järnjungfrupoesi”, vilade tungt på relationen till rockgruppen Iron Maiden. I den nya boken åkallas bland annat Gunnar Björling, Elmer Diktonius och indiepopgruppen Vasas flora och fauna.

Närheten till inspirationskällorna är sympatisk. Utmaningen är att frigöra sig och hitta en egen röst med och mot dem. I ”Brändö i mitt hjärta” lyckas Smith bättre än tidigare.

Platsen och den finstilt framskrivna emotionella sårbarheten förankrar blinkningarna till både modernismens giganter och Vasa-nostalgimästarna och gör dem angelägna.

När Smith sätter händerna mot mossan och anar myrdrottningens närvaro tänker jag på Eva-Stina Byggmästar. När han sveps med av ruset över en ”Syltgris på Othello” hör jag rytmen från Björlings dadaistiska experiment. Sjungande stenar och brödköns slitna själar rymmer blinkningar till Diktonius. Men de är också i diktens nu. På dess väg kring Brändö, ”mitt i allt” uppenbarar sig café Othello och syltgrisen. Anspelningarna och greppen blir en del av samlingens rundtur.

Denna rundtur blir å sin sida stundtals lite väl bokstavlig och snudd på förpliktigande. När diktjaget recenserar biblioteket och ger dess bibliotekarier fem stjärnor känner jag att den lyriska dimensionen går förlorad. De enstaka fotografierna som strösslats ut i boken har alla blicken vänd mot havet och osar mer turistbroschyr än konst.

Å andra sidan är Smith lyrisk till tusen när han lovsjunger poesin:

Poesin vecklas ut
till en blodröd ros
eller magiska kungariken

Att Smith gett ut ”Brändö i mitt hjärta” på egen hand märks på gott och på ont. Med en fastare redaktörshand hade en säkrare helhet kunnat mejslas fram. Men de stilistiska krumsprången, klichéerna och övertydligheterna är på sitt sätt inbjudande. De erbjuder läsaren många dörrar och gör det möjligt att vistas i boken kravlöst, som en turist i poesin.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln