ÅU 09.12.2021 20:00

Det sätt på vilket finansmannen Björn ”Nalle” Wahlroos ockuperar ett utrymme i den finländska och, i viss mån, också svenska offentligheten är inte unikt.

Snarare kan hans upphöjda position ses som ett logiskt utfall av avregleringen av bankmarknaden, som gav dem med pengar och inflytande mera av detsamma.

Det handlar naturligtvis om en elit, men Wahlroos är inte ensam medlem i den.

Det betyder inte att Wahlroos är ointressant. Så när han, lagom till julhandeln, kommer med en självbiografi om sina första 40 år – från 1952 till 1992 – finns det en viss förhoppning om att läsaren ska få en djupare förståelse för människan bakom pengarna, påverkningarna och provokationerna.

Biografin utlovar en resa ”från barrikaderna till bankvärlden” och bär undertiteln ”ett slags dagböcker”. Det bådar gott.

Synd då att förhoppningarna grusas så totalt.

Wahlroos bok handlar i mångt och mycket om ett stycke finländsk närhistoria.

Men självbiografin är inte så mycket en inblick i historien som den är återgivningar av otaliga möten i kabinett och kontor mellan viktiga män som fattar avgörande beslut om pengar och arbetsplatser – utan att till synes grubbla mycket om de sistnämnda.

Boken bygger på författarens egna anteckningar, som sträcker sig mer än 30 år tillbaka i tiden. Det är på gott och ont.

Ja, man får känslan av att tidpunkter, platser och närvarande personer är korrekt återgivna. Men dagbokskänslan – ni vet den som informerar läsaren om att författaren blottar sitt innersta – uteblir.

Wahlroos garderar sig visserligen med att lägga in ”ett slags” framför undertitelns dagböcker, men ”protokoll” hade varit mer sanningsenligt.

Det här gäller också sådant som händer utanför mötesrummen. Författaren har nämligen en svaghet för främmande ord: han ”enrolleras” i daghem, hans släkt ”residerar” snarare än bor, och lärare ”kontribuerar” med kunskap i stället för att bidra med den.

Sten på bördan är att den som inte är införstådd i turerna kring Föreningsbanken, Helsingfors aktiebank, Schauman, Tampella, Scab och så vidare inte kan vänta sig någon vägledning av Wahlroos.

Frågan infinner sig: till vem är boken riktad?

Till dem som under en längre tid följt det finländska bank- och näringslivet, och Wahlroos position i det?

Kanske, men det är också möjligt att Wahlroos, och bokens förlag, inte ens ställt sig den frågan, utan misstagit nyhetsmediernas intresse för finansmannen för en allmänt utbredd kunskap om den värld han är verksam i.

Wahlroos tonårsförflutna i yttervänstern – ”barrikaderna” – är ingen hemlighet och de få sidor som viks åt den episoden bidrar inte med något nytt.

Snarare så använder han ”myglet, förljugenheten och den fullständiga bristen på respekt för fundamentala mänskliga rättigheter på den yttre vänsterkanten” som ett bevis för marknadsekonomin kan sköta det mesta.

Att barndomsvännen, journalisten Leif Salmén, aldrig återfann ”tron på liberal demokrati och marknadsekonomi” verkar han genuint sörja. Och medan Wahlroos har rätt i att man på vänsterhåll inte är befriat från ett moraliskt underskott, så är det lika sant att vänstern inte har ensamrätt på det problemet.

Papparelationen göms undan

När han till exempel berättar om förhandlingar mellan Kymmene och svenska Asea konstaterar Wahlroos att han i universitetsvärlden – Wahlroos har varit professor i nationalekonomi vid Svenska handelshögskolan – lärt sig att bluffa då han inte vet: ”Den inställningen hade om möjligt bara förstärkts i näringslivets tjänst.”

Ändamålen helgar ofta medlem, oavsett politisk hemvist.

Kanske är det inte schysst att ställa krav på en självbiografi. Det är ju ändå författaren som bestämmer vad hen vill berätta.

Det oaktat: det finns glimtar av en annan sorts bok här. En bok som berättar om hur ett barn, i brist ”på vägledning och gemensamma fritidssysselsättningar [med pappan]”, blev en ”autodidakt med stark antipati mot handledare och auktoriteter.”

Det känns som att mycket om relationen till den pappan, Bror Wahlroos – som, enligt sonen, dolde oerfarenhet och outvecklade personliga egenskaper med snabbtänkthet och ”ett ganska arrogant yttre” – blir osagt.

Inte minst då Wahlroos i sin bok stavar Pappa med stort P.

I stället får läsaren, för den tid hen investerar i boken, en genomgång av affärer och namn – Riikonen, Lassila, Tiivola, Stadigh, Nars och så vidare – och avkastningen på den investeringen känns knapp.

Dan Lolax

chefredaktör för Kommuntorget och tidigare ÅU-journalist

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln