Freja Rudels 14.03.2024 11:00

En bekant beskrev nyss behållningen av en livsviktig terapirelation som ett skifte av röster. Tidigare hade hennes pappas röst kunnat orera fritt inuti henne, men den rösten hade terapeuten förmått tysta. Nu var det i stället terapeutens sansade stämma som ljöd i bakhuvudet på henne.

I Milja Sarkolas roman ”Min psykiater” går det precis tvärtom. Den psykiater som huvudpersonen träffar för att få ett utlåtande om sin arbetsoförmåga blir i hennes föreställningsvärld alltmer lik hennes far.

Psykiatern öppnar slussarna mot ett slags urfördömande av hennes person och förvandlas till en gestaltning av en tidsenligt konservativ backlash med såväl psykologiska som politiska dimensioner.

”Min psykiater” är dramatikern och regissören Sarkolas andra roman. På många sätt påminner den om den kritikerrosade debuten ”Mitt kapital” (2020). Båda är koncisa romaner utan onödiga krusiduller. Den tematiska hanteringen är fokuserad intill tunnelseende.

Titlarnas possessiva pronomen signalerar en strävan att ta i besittning – och bäddar samtidigt för haveri: Varken kapitalet eller psykiatern låter sig nämligen kontrolleras.

Sarkolas ton är sakligt registrerande, snudd på lakonisk. Sentimentaliteten lyser med sin frånvaro. På den här punkten påminner hon lite om rikssvenska inneförfattare som Agnes Lidbäck och Lena Andersson.

Hos dem uppfattar jag ibland lakonismen som ett manér, men med Sarkola får jag aldrig den känslan. Tonen är ett med berättelsen. Sentimentaliteten framstår inte som bannlyst på grund av stilistisk ängslan, utan som omöjlig. Det är jagberättarens känslomässiga begränsningar som går igen i stilen och vice versa.

Att jagberättaren har utmaningar i sitt känsloliv är själva upptakten till romanen. Hon jobbar som dramatiker men upplever sitt arbete som betydelselöst och har allt svårare att hantera publiken och responsen.

Nu behöver hon ett intyg som ska ge henne möjlighet till rehabiliterande psykoterapi. Det förutsätter tre träffar med en psykiater – en man i övre medelåldern vars skiftande respons på huvudpersonens problematik sätter hennes fantasi i rörelse.

Den psykologiska problematiken är inte direkt ny. Problemen som hemsöker jagberättaren är upplevelser av otillräcklighet, oförmåga att knyta an i nära relationer och så den allmänna konstnärsfarsoten med en känsla av att befinna vid sidan av själva livet, som en iakttagare av ett material.

Förlaget

Debutromanens fixering vid pengar var egentligen en betydligt fräschare och mer ögonöppnande ingång till psykologiska hämningar än de lite nötta öppningar som Sarkola dukar upp här. Men det är inte psykologin, utan hanteringen som gör Sarkolas ”Min psykiater” intressant.

Redan under första träffen börjar psykiatern leva ett eget liv i jagberättarens fantasi. Vi får bekanta oss med hans präktigt, borgerliga leverne och hans överraskande tillfredsställande äktenskap som bara behöver lite nytändning i form av flirtiga parmiddagar med brädspel ibland.

Psykiatern är sympatisk och klok, om än inte alltid politiskt korrekt med dagens mått mätt. Hans sanningar luktar gammaldags psykoanalys och är trubbiga i förhållande till sexuella minoriteter: i hans ögon blir jagberättaren den homosexuella klienten som hatar heterosexuella relationer. Detta i hans ögon så som de ter sig i jagberättarens huvud, alltså.

Kompositoriskt är ”Min psykiater” en vindlande och kalejdoskopisk färd mellan olika perspektiv och in och ut ur fantasin.

Kompositoriskt är ”Min psykiater” en vindlande och kalejdoskopisk färd mellan olika perspektiv och in och ut ur fantasin. Övergångarna mellan det som verkligen sker och sägs och det som utspelar sig i huvudpersonens föreställningsvärld är subtila.

Psykiaterns föreställda privatliv återges med samma detaljerade exakthet som huvudpersonens egen vardag tillsammans med flickvännen och sönerna. Boken saknar kapitelindelning, vilket ytterligare förstärker känslan av sammansmältning mellan perspektiv och verklighetsnivåer.

Huvudpersonens föreställningsvärld är ett maktmedel. Hon gör uttryckligen psykiatern till sin när hon sätter ord på hans tankar och på hans begränsade, borgerliga värld. Porträttet är analytiskt och milt ironiskt. Det är frågan om ett skarpsynt och lite ömsint skärskådande av en tids- och klassmärkt position som kastar om den laddade maktdynamiken mellan psykiater och klient.

Denna omkastning är intressant i sig med tanke på hur skev maktdynamiken mellan psykiater och patient tett sig historiskt, inte minst ur ett genusperspektiv. Men Sarkola nöjer sig inte med att kasta om. I stället låter hon huvudpersonens fantasi om psykiatern ta herraväldet över hennes självbild.

Jagberättaren blir själv ett offer för sina föreställningar och verkställer en backlash i förhållande till sin sexualitet i linje med gamla gubbars sanning.

”Det finns ingen motsats till verkligheten. Allt vi upplever är verklighet”, konstaterar huvudpersonen mot slutet av boken. Ur ett sådant synsätt går det inte att förneka kraften i våra föreställningar. Eller betydelsen av vem som har makten att tala inuti oss.

Sarkola skriver rakt och lättillgängligt. Att avkoda själva texten är inget problem.

Men arbetet med att avläsa spänningarna mellan positioner och den intrikata väven av internaliserat förakt, outtalade förväntningar och normalitetens socialt sanktionerade tolkningsföreträde är ett styvt arbete som fortsätter långt efter att man lagt ifrån sig boken.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln